måndag 27 februari 2012

Kick Off

Kick Off, smaka på det ordet, visst tänker man på en upplevelse, en konferans, ett hotell och god mat!!
Vi har precis haft kick off och det var precis allt det där.

Upplevelsen var vinprovning, så roligt! Jag visste inte hur sådant går till men nu har jag varit med på ett.
Titta, dofta, smaka, det är ledorden. Så roliga och fantastiska smaker det finns i ett vin, så många olika blandningar.
Vi fick prova ett vitt och ett rött matvin, sååå goda, jag som mest gillar rött blev väldigt förtjust även i det vita. Sedan var det två lite sötare viner som passat till ost eller annan dessert, vitt och rött det också, mmmmm, vin kan verkligen vara gott. Vi hade väldigt lika omdömmen om smakerna och dofterna, roligt. Detta utspelade sig på en härlig restaurang som har en stjärna i Michelinguiden och där skulle vi också få lunch! Jag lovar er, den är verkligen värd sin stjärna! Restaurangen heter El Lago vid Marbella.
Uppe i bergen med utsikt över en 9-håls golfbana.

Därefter tog bussen oss till hotellet som ligger i Puerto Banus, ett populärt ställe för de som har stora båtar, flotta bilar och vill handla på Gucci, Prada, Cartier, Dolce Gabana osv.

Kan väl säga att jag inte handlar där men faktiskt kul att se.

Hotellet heter Meliä Marbella Banús och var så fint, lyxiga rum, lyxiga omgivningar, spa och både inomhus och utomhus pooler.
En stunds vila sen konferans med prisutdelning, gemensam promenad till kvällsrestaurangen Pravda där vi fick trerätters. Det hade vi fått till lunch också så först trodde ingen att vi skulle få ned mer men det fick vi!
 Och jag älskar hotellfrukostar!!
Solen sken så gott så de flesta satt ute efter frukost och solade medan vi väntade på bussen för att åka hem igen.






En mycket lyckad kick off!

måndag 20 februari 2012

Att bygga en familj

När man som jag har bytt land och lämnat sin familj "därborta"får man ett behov av att ha en extrafamilj.
Det blir dom närmaste vännerna som blir den "nya" familjen.
Jag har Åsa, Nina och Kirsten som de närmaste, sen har jag fler som finns omkring som man räknar som vänner eller bekanta.
Jag har också Åsas mamma när hon är på besök, och Kirstens mamma och pappa träffar jag också.

Vi kallar oss "La Familia", fint!

Det finns även andra sätt att bygga familj, jag ser på Cesar Milan på helgerna till frukosten, jag tycker han är så fantastisk med sitt arbete med hundar och även med människor och ett program berörde mig särskilt, en kvinna som hade rörelsesvårigheter och sitter i rullstol, hon har en fantastisk hund som kan öppna dörrar, skåp, tända lampan och ta av henne tofflorna, så fantastiskt att se. Denna damen ville ha en kanin men var orolig för att hunden skulle jaga och bita kaninen. Cesar hjälpte henne, vande hunden  vid kaninen och dess doft och sen skaffade hon två kaniner. Hunden och kaninerna sover tillsammans. Så sa han, hon bygger sin familj. Jag blir så rörd när jag tänker på det.

Nu blir vår cirkel bruten, Kirsten har bestämt sig för att flytta tillbaka till Norge, vi kom ner tillsammans, har snart varit här i 4 år! Det känns så ledsamt. Jag är glad för hennes skull, hon gör det som känns bra men oj vad jag kommer att sakna henne! Det känns som om "hon flyttar hemifrån", märklig känsla.

Så visst förstår jag föräldrar när deras barn väljer att bo utomlands att det är en  sorg även om det i dag finns så bra flygförbindelser, nu blir Kirstens föräldrar lyckliga!

Och jag undrar då, hur är det för barnen när föräldrarna väljer att bo utomlands??

onsdag 8 februari 2012

Respekten för mitt och ditt

Jag blir så ledsen, det är så tråkigt att det finns människor som inte fattar detta med "mitt och ditt"
Det hjälper inte att förklara att i krisens spår följer tjuveri, den som blir bestulen tröstas naturligtvis inte av det. Denna känsla av kränkning, chocken man får, otryggheten av att någon tog från mig, den känslan är stark och obehaglig.

Nu är det inte jag som blev drabbad utan det drabbade en bekant till mig men jag känner så starkt med henne.

 Vi skulle ha en så trevlig kväll, Nina fyllde år och vi var ett stort gäng på 15 personer som samlades på en Indisk restaurang för att äta god middag. Maten var så god, stämningen på topp och vi sjöng för Nina och skålade med varandra. Det var blandat med både spanjorer och svenskar, det är kul tycker jag!

När det var dags att bryta upp för kvällen började Pernilla leta efter sin väska. Vi började alla leta, undrandes vad som kunde ha hänt, det var ju bara vi där?? Till slut fick vi inse att någon har lyckats komma på utsidan då vi satt på uteserveringen men med plastskyddet nerfält, lyckats krypa och  lirkat ut hennes väska, kära nån vad förslagna dom kan vara, det var verkligen ingen stor glipa men vill man så kan man.

Och vi naiva gäster märkte ingenting, fullt upptagna med att äta och snacka med varandra.

Nu har vi fått lära oss den hårda vägen att alltid ha uppsikt på våra  väskor,  hänga den på stolsryggen eller ha den vid fötterna så man känner den hela tiden. Jaja, man blir så ledsen.

Jag fick en flaschback då Thomas blev bestulen på sin ryggsäck förra sommaren på stranden, så jag säger bara, håll utkik, det finns dom som inte vet vad mitt eller ditt betyder!

fredag 3 februari 2012

Kyrkan och vinet

Jag var i kyrkan i går, säsongen började med en mingelkväll med tapas och vin ,öl eller vatten/läsk. Jag upphör inte att förundras över detta att vi får vin till maten i kyrkan.

Första gången jag var med om detta var i Holland, Volendam, då jag tillsammans med 19 andra från BOA, (Brandoffrens anhöriga) var ditbjudna av kommunen där för att möta och stödja anhöriga och överlevande från en snarlik discoteksbrand som den i göteborg 1998. Denna branden var år  2000, milleniet, och det var 14 som dog och väldigt många som blev skadade. Så likt, dansen var på andra våningen, galler för fönstren, smal trappa ned, men tack och lov skördade den branden inte så många dödsoffer.  Vi kom dit i början på november, vi var nervösa, hur ska detta gå, är vi mogna att stötta?
Samtidigt kände vi oss hedrade över att få vara där, att vår närvaro var önskvärd.

Vi anhöriga mötte holländska anhöriga, ungdomarna som var med träffade de holländska ungdomarna som överlevt.

Det var där, på församlingshemmet med en underbar präst och hans assistent  som jag fick vara med om att vinet kunde flöda! Vi blev bjudna på så god mat, vin till den som ville eller öl/vatten och det lättade ju upp stämningen så vår nervositet dämpades. De holländska anhöriga var också nervösa att träffa oss men det föll så väl ut då vi bytte erfarenheter med varandra att vi träffades en kväll till!

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar, så fina var de och jag känner en sån tacksamhet mot kyrkan att vi fick den möjligheten med dess hjälp.

Därför tycker jag att kyrkan är viktig, fyller en stor roll i våra liv fast vi inte alltid tänker på det.
Jag vill vara medlem i kyrkan här i Fuengirola, inte för att jag är så religiös, (får man erkänna det) men mer för att jag vet att den behövs, fyller en funktion.

Jag hoppas på mer mingelkvällar och samvaro, med eller utan vin men det är festligt att den drycken känns så naturlig här.

onsdag 1 februari 2012

Nu börjar deras helvete

Så sa min son Thomas då vi läste om en olycka med minibuss då 8 barn/ungdomar omkom ett år efter branden. Bussen började brinna.

 Sen dess har det varit många minibussolyckor och just nu läser jag om en i Thailand. 4 ungdomar omkomna. Varje gång en ung människa dör, senast nu när Ellinor blev mördad med kniv, barnen/ungdomarna på Utöja nerskjutna och andra mord och  olyckor, då tänker jag alltid så,
 "nu börjar deras helvete".

Då menar jag de anhörigas helvete, deras början på den långa sorgeresa de ska göra. Den resan tar olika lång tid för olika människor men processen är detsamma.

Chock
Reaktion
Bearbetning
Nyorientering

Ord, ord, ord, men så är det, man går igenom dessa stadier, man gör det på olika sätt och olika tid men man "måste" gå igenom dom.

Har man haft en bra bearbetning kan man bli "hel" igen men med ärr, ärren bleknar också så småningom
men saknaden finns alltid kvar.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa anhöriga ska klara detta, att dom också kommer dit även om dom inte tror det nu, men dom har börjat en väldigt tung vandring.

Kramar till er därute, jag tänker på er.