måndag 12 november 2012

Att mätta själen

Jag har varit i Sverige i 10 dagar. En anledning var att min älskade syster fyllde 50 år och vi firade henne i dagarna 3. Verkligen roligt att få vara med.

En annan anledning att jag ville vara kvar så många dagar var för att det var årsdagarna för branden som släckte våra barns liv. 14 år sedan Diskoteksbranden. 14 år,  både nyss och en evighet.

Det som är så märkligt är hur saker förändrar sig på några år.
De första årsdagarna kom man till minneslokalen, satt med de övriga anhöriga och vänner till våra barn, satt och mindes, sörjde, i sin egen värld och med varandra. När det var dags för ljuständning och tyst minut var vårt inre i uppror, känslor svallade och många tårar kom.

Nu ser jag en förändring. Vi kommer till backaplan, går först till Minnesstenen och tänder ljus där, går till lokalen och upp för trapporna utan dessa tunga steg som fanns tidigare, vi kan till och med tala med varandra när vi går upp.

Vi går in och hälsar på andra anhöriga, vänner, vi kramas och tittar på korten och de vackra blommorna som många har tagit med sig och lagt där inne, ler ett vemodigt leende och känner ett hugg av saknad men den tar inte överhanden.

Sen går vi en trappa ner, där serveras det kaffe, the, och kakor. Och det är här förändringen märks, vi sitter kvar länge, talar med varandra om livet, hur vi har det nu, vad vi gör, om barnbarn och familjer som växer. Vi har blivit en sammansvetsad familj som delar samma öde, vi saknar varandra och gläds när vi träffas, om än bara en gång om året. Tänk att det kan bli så.

Vid ljuständningen och den tysta minuten är vi allvarliga, känner den fina gemenskapen och att vi tillsammans hedrar våra barn, någon gråter tyst, någon är fortfarande i sitt sörjande men de allra flesta känner bara en stor vördnad,  det är mäktigt med 63 ljus.

Goa syster Lotta var med mig då sonen och svärdottern åkte hem, vi var kvar och tände ljus, sen var det dags att åka hem till henne och då togs vinet fram, lite smått och gott fanns kvar efter hennes fina kalas och vi kände att nu har själen fått näring, vi har laddat den inför det år som kommer.