söndag 6 september 2015

Bilden på ett drunknat barn

Det var väldigt längesedan jag skrev här och om det ska jag berätta en annan gång.

Nu känner jag mig manad att skriva om den flyktingkatastrof som finns mitt ibland oss.

Först vill jag säga, det finns en kvinna i Kanada som just nu ångrar med hela sitt hjärta att hon lät sig intervjuvas då hennes svägerska och hennes två små syskonbarn drunknat i medelhavet.

Hon ångrar att hon var så öppenhjärtlig, så aningslös över att hennes ord skulle bli så misstolkade, så missbrukade av folk som inte känner som många andra över denna katastrof.  Bara det att intervjuva en  anhörig mitt i den shocken hon var i är etiskt oförsvarbart. "alla"  journalister vet att man inte ska intervjuva människor mitt i en kris för då tänker man inte klart.

Kvinnan pratade om sin bror, att han ville komma till Kanada. Inget konstigt med det, folk på flykt har olika mål och har man en släkting i Kanada så vill man dit. Det som har blivit så fel i  denna diskussionen är om han hade flyktingstatus. Var han i fara? Är man kurd från Syrien är man i fara,
är man kurd från Kobane är man i fara. Arma kurder, först var det Sadam Hussein, nu är det IS,

Även om han hade en tillfällig fristad i Turkiet var han i fara då även Turkiet ser med onda ögon på kurder. Dom gjorde livet surt för familjen.

Systern i Kanada pratade om familjen, hur hon hjälpte dom, hon ville få världen att förstå men i stället blev det helt tvärt om.

Det finns en kvinna i Kanada som ångrar sig bittert nu.


Alan har blivit en symbol för alla barn och vuxna som flyr för sina liv, flyr för att få ett bättre liv.

Låt han få vara den symbolen oavsett om han kom från Turkiet, hade det hyfsat bra men inte tillräckligt bra för annars hade inte fadern tagit en sådan risk och trott/hoppats att dom skulle ta sig fram levande. Det krävs mycket mod att göra en sådan sak.

Vi behöver sådana symboler för att väcka oss.