Livskunskap, vad är det?

Det var en artikel i Aftonbladet för några dagar sedan där en 14 årig yngling tyckte man skulle införa "socialkunskap" i skolan. Artikeln blev positivt bemött av de flesta och skolverket skulle visst titta på det.

 Mycket bra tänkt.

Men vi  behöver nog också titta på oss själva, hur vi i familjerna har det i dag, hur vi samtalar hemma, hur vi inför " moral och etik" i vår egen vardag.

Det finns ett ämne i dag i skolan som heter "Livskunskap", det är ett fritt valt ämne som tar upp mycket om hur det är i samhället.

I egenskap som föreläsare i den renoverade brandlokalen i Göteborg där diskoteksbranden rasade,  nu kallad "minneslokal" tog jag emot många, många skolklasser under 10 års tid, fantastiska elever, intresserade elever, från många olika skolor och olika ämnen,  varav ett ämne var "Livskunskap".

Alla som kom till brandlokalen kom in  med bultande hjärta, nervösa, lite rädda för sina egna känslor men väldigt intresserade och lyhörda. Det som slog mig var behovet av att veta "det värsta",  inte om branden men om det som kom efter. Eleverna var inte rädda för att ställa frågor när de väl hade mött mig och märkte att man kunde fråga mig om allt.

Döden ingår inte i vår vardag längre, den pratar man inte om, få unga har i dag sett en död människa, på sin höjd ett dött älskat djur som man kanske till och med har begravt själv.

Detta hade de många frågor om,- saknade jag min dotter, grät jag mycket, hur var det att se henne, hur såg det ut i kistan, hur länge sörjer man, glömmer man sitt barn, ( just den frågan kom ofta, jag tror ungdomarna ville förvissa sig om att de inte blir glömda om de skulle dö), frågan om skuld kom sist, hatade jag de som orsakat branden.

Så goa ungdomar, det var så härligt att ha dessa samtal med dem, att få ge dem lite av min livskunskap, dela detta med dem och jag tror att dessa ungdomar i sin tur vågar vara mer öppna när de möter sorg, människan kan ju vara så rädd för att möta det annars, de vågar bli en medmänniska.

Snart är det Årsdagar i brandlokalen, den 29-30 oktober och jag vet att det kommer många ungdomar dit då, de kommer för att hedra våra barn, de kommer för att dela detta med oss och  det värmer verkligen mitt hjärta.

Endast Sverige svenska räkmackor har

Jag skulle dö för en räkmacka. Det är ett uttryck som vi använder då och då, "jag skulle dö för" när det är något vi längtar så mycket efter, något vi gärna skulle vilja ha.

Här i Fuengirola, Spanien har de inte likadana räkor som i Sverige, tänk att man kan bli så vansinnigt sugen på det, jag är inte så förtjust i räkorna här, i så fall skulle det vara "PilPil" en stark och het förätt med heta räkor simmandes i chilihet sås och mycket vitlök, så gott att suga upp den goda oljan med bröd när räkorna är slut,  mmmm.

Men nu har jag fått sån längtan efter en stor vanlig räkmacka!
Jag tror det kan  bero  på reklamen om kräftor, kräftskivor, fina bilder, frestande bilder på glada människor, hattar, snaps och dessa fina röda skaldjur.

Och dessa goda ostar och ostpajer som dessert.

På våra kräftskivor som vi har tillbringat  många gånger i skärgården på Källö, dessa fester som har varit så trevliga med glada människor, roliga historier och bra musik, då har vi alltid räkor också.
 Jag får väl erkänna att jag äter mer räkor än kräftor men lite ska man ju ha.

Känner en nostalgisk längtan och saknad just nu då det är kräftpremiär och minnena vaknar.

Mina vänner här ska väl ha en liten kräftskiva, förra året var den hos mig, då köpte vi frysta kräftor i svenskbutiken och hade väldigt trevligt, blir säkert lika trevligt i år och tills dess,,,

tack och lov för den Danska restaurangen som kunde tillfredställa räkbegäret någorlunda.