måndag 3 december 2012

Fågelsång i december

Det är en märklig känsla jag får när jag går till jobbet på morgonen. Det var första advent i går och det snöar i sverige.

Här är det kyligt på morgonen men så fort solen går upp kommer värmen. Staden har blivit pyntad inför julen och det är vackra girlanger uppsatta över vägarna. Och på kyrktorget består girlangerna av vindruvsklasar gjorda av  silvertrådar som lyser upp på kvällen, så vackert.

Det är en tradition i Spanien att på nyårsafton vid tolvslaget äter man en druva vid varje klockringning då vindruvor symboliserar bra skörd och ett löfte om ett gott nytt år. Och på kyrktorget är det då fest, champange och druvor, därav druvklasarna just vid denna platsen.

Så i morse när jag gick till jobbet sjöng en fågel, precis så som de återvändande fåglarna i Sverige på våren, så fint och jag blev så rörd, och mitt minne vaknade, tänk vad våren ändå kan vara fin "hemma" i Göteborg. Så konstigt att känna vårkänsla nu i början av december!

Det är kanske så att dessa gulliga fåglar bor här nu och kommer till Sverige och förgyller våren och sommaren där.  I alla fall blev jag nostalgisk.  En del saker betyder mer än andra.

Men nu ska vi först fira jul och jag ska på julbord med jobbet den 8 december. Det brukar alltid bli så trevligt och det ska bli så gott med julmat, svensk julmat, man saknar det ändå.

måndag 12 november 2012

Att mätta själen

Jag har varit i Sverige i 10 dagar. En anledning var att min älskade syster fyllde 50 år och vi firade henne i dagarna 3. Verkligen roligt att få vara med.

En annan anledning att jag ville vara kvar så många dagar var för att det var årsdagarna för branden som släckte våra barns liv. 14 år sedan Diskoteksbranden. 14 år,  både nyss och en evighet.

Det som är så märkligt är hur saker förändrar sig på några år.
De första årsdagarna kom man till minneslokalen, satt med de övriga anhöriga och vänner till våra barn, satt och mindes, sörjde, i sin egen värld och med varandra. När det var dags för ljuständning och tyst minut var vårt inre i uppror, känslor svallade och många tårar kom.

Nu ser jag en förändring. Vi kommer till backaplan, går först till Minnesstenen och tänder ljus där, går till lokalen och upp för trapporna utan dessa tunga steg som fanns tidigare, vi kan till och med tala med varandra när vi går upp.

Vi går in och hälsar på andra anhöriga, vänner, vi kramas och tittar på korten och de vackra blommorna som många har tagit med sig och lagt där inne, ler ett vemodigt leende och känner ett hugg av saknad men den tar inte överhanden.

Sen går vi en trappa ner, där serveras det kaffe, the, och kakor. Och det är här förändringen märks, vi sitter kvar länge, talar med varandra om livet, hur vi har det nu, vad vi gör, om barnbarn och familjer som växer. Vi har blivit en sammansvetsad familj som delar samma öde, vi saknar varandra och gläds när vi träffas, om än bara en gång om året. Tänk att det kan bli så.

Vid ljuständningen och den tysta minuten är vi allvarliga, känner den fina gemenskapen och att vi tillsammans hedrar våra barn, någon gråter tyst, någon är fortfarande i sitt sörjande men de allra flesta känner bara en stor vördnad,  det är mäktigt med 63 ljus.

Goa syster Lotta var med mig då sonen och svärdottern åkte hem, vi var kvar och tände ljus, sen var det dags att åka hem till henne och då togs vinet fram, lite smått och gott fanns kvar efter hennes fina kalas och vi kände att nu har själen fått näring, vi har laddat den inför det år som kommer.

onsdag 24 oktober 2012

I krisen är den fattige hjälpsam

Det har väl inte undgått någon att det är kris i Europa, finanskris, och Spanien har det inte så lätt nu, spanjorerna får dra in på mycket och jobb läggs ner, försvinner, man blir arbetslös.

När man flanerar på strandpromenaden märker man inte av någon kris, de barer och restauranger som har öppet har hela tiden gäster. Folket som bor här trotsar krisen, vuxna och ungdomar går ut, man tar lite Tapas och sitt vin eller cocacola och har livliga konversationer om arbetslösheten och priserna som stiger, momsen som har gått upp.

Det som är så skönt med spanjorerna är att de ger inte upp, de har en go inställning att det ska ordna sig. När en bar har fått stänga på grund av krisen är det snart någon annan som öppnar något där.
 Visst, en del blir av med sina hus och lägenheter, väldigt tragiskt, varje dag på nyheterna ser man inslag om beslagtagna hus, då blir man ledsen. Grannarna stöttar och tröstar de som blir utslängda, och allmänheten blir upprörd.

Då växer solidariteten. Den fattige som går med en burk i handen får en slant av den som inte är riktigt lika fattig, mattält kommer upp, folk lämnar bidrag i form av mat, bröd, olja, ris, mjöl och voluntärer jobbar med att dela ut till behövande och det gäller alla som behöver, det frågas inte om du har jobb eller är uteliggare, den som kommer får hjälp. Jag berörs mycket av denna sociala solidaritet.

Det sägs att vi är på rätt väg, låt oss hoppas att dom har rätt.


tisdag 9 oktober 2012

Feria i Fuengirola

Nu är det fest i stan. Jag önskar att jag kunde förmedla denna festen till er, önskar att ni kunde se det som händer här nu med egna ögon.

Vill ni åka till Spanien på hösten och se kulturen ska ni försöka komma vid denna tiden, Andalusien
visar sig från sin vackraste sida.

Andra veckan i oktober, från den 6-14 vimlar det av hästar, vackra ekipage med vagnar och hästarna är utsmyckade, vackra kvinnor  med flamencoklänningar och  män med hattar med stora brätten, vackra kostymer , kvinnor och flickor har stora blommor i håret, ofta en stor ros, denna fiestan heter Feria del Rosario och man firar Virgen del Rosario med processioner, så pampigt.

Jag blir själv väldigt rörd när jag är ute och ser processionen, man rycks med.

Varje stad har sin feriaplats, ett stort område där man kan festa hela natten. Små hus, casetor, där det äts, dricks och dansas dag som natt denna veckan. Män och kvinnor på sina hästar sitter på sin häst utanför och dricker öl eller vin, hästarna är så otroligt lugna, man häpnar.

Kyrktorget
Feriaplatsen
Virgen Del Rosario
Feriaplatse
Ett fantastiskt skådespel.

tisdag 2 oktober 2012

Kontrasternas tid är nu

Det är så märkligt här i Spanien, vi har haft det så varmt, nästan farligt varmt till och med, gamla människor kan dö och faktiskt har det hänt att folk dör av värmeslag, vätskebrist, saltbrist. Man förstår inte att det är så farligt, ambulansen fick hämta en man som fick det som vi kallar solsting, han blev yr och kräktes, svimmade, det var en äldre man och jag såg på  hans fru som fick se honom åka iväg i ambulansen och hon fick vara kvar med stöd av vårdare, hon såg så sorgsen ut och var naturligtvis bekymrad och orolig. Jag låg på playan och såg detta, kände hur det snörpte till i hjärtat på mig och mina tankar gick till mina föräldrar som alltid var här nere förr om åren när mamma levde och innan hennes alztheimers.

Så nu, i fredags slog ovädret till, varningar för tromber, orkaner och vansinnigt mycket regn skulle komma, skolorna ringde hem barnen då det var fara för dom, vi visste inte vad vi hade att vänta.

Regnet bara öste ned, himlen öppnade sig och så mycket vatten det kom, floder svämmade över och gator, broar rasade, lervälling flöt in i städerna och drog med sig bilar, de stod och låg  huller om buller krossade, man ville inte veta om det funnits människor i dom. Så många hus förstörda, lervällingen hade tagit sig in i husen också.

10 människor har hittats döda, 5 i Lorcka som dessutom hade drabbats av en jordbävning förra sommaren med 9 omkomna som följd, 3 i Almeria och 2 i Malaga.

Fuengirola klarade sig med blotta förskräckelsen, vi fick "bara" regn.

På lördagen kom solen och värmen tillbaka och på söndagen låg jag på playan igen!

Kontrasternas tid.

onsdag 19 september 2012

Krisberedskap är ett viktigt verktyg

Krisberedskap, krisgrupp, krishantering, debreifing, ja det finns många namn på något så väldigt viktigt som krishjälp.

När jag arbetade som dagbarnvårdare för en del år sedan skulle vi i vårt gruppområde starta en krisgrupp. Vi hade kollegor som tidigare förlorat barn, ett dagbarn som förlorade sin pappa och vi var inte så bra då på att ta hand om den krisen som uppkom.

Företag, skolor, omsorg, alla skulle inrätta en krisplan för att vara beredda då det värsta händer.

Vi samlades i vår grupplokal alla dagmammor och vår chef var med och vi skulle ordna en krisplan.
Det fanns olika kriterier för hur vi skulle gå tillväga, hur vi skapade en ringlista och hur vi skulle bete oss vid olika kriser som kom upp.

Svårt detta med kris, alla reagerar ju olika och  i vårt fall var det  ju olika beroende på om det gällde dagbarn, egna barn, eller anhöriga.

Vi skulle ha flera möten, detta var det första av många var det tänkt.

Min chef sa till mig senare då jag själv drabbades av det värsta man kan tänka sig, hon sa att jag vid TRE  tillfällen hade sagt, "hur klarar man att förlora sitt barn". Hur överlever man?

Hur jag överlevde kan man läsa i boken "Jag kommer sen", där berättar jag min resa.

Vår krisplan som var så färsk fungerade från första stund då min familj drabbades. Ett sådant stöd från kollegor, chefer, skolpersonal var helt fantastisk.  Mina kollegor som berättade att dom stått länge utanför min dörr och samlat mod innan dom ringde på,  men dom kom!

Och dom tyckte inte det var så farligt när de väl var inne och drack kaffe hos mig, det kändes bra sa dom.

Drabbas man som kollega av en ny kris, i ett nytt företag blommar minnen upp, känslor kommer tillbaka och traumat väcks,  en ny krisplan träder i kraft.

Tack och lov för krisgrupper, de kan verkligen vara till tröst och stöd för de som drabbas.

onsdag 5 september 2012

En känsla för skor

Jag har sett så mycket reklam nu för skor, vackra skor, söta skor och framförallt små skor för små människor.

Jag vet att jag skriver mycket om minnen men kan inte låta bli, det bara poppar upp, minne efter minne och just nu dök det upp ett minne om ett par skor som en väldigt liten flicka bara älskade!

Tänk att vi även som mycket små kan veta precis vad vi vill ha, vad vi tycker om.

Jag bodde i Gävle med min lilla familj men var på besök i Göteborg hos mamma och pappa och mina syskon, jag åkte till Göteborg så ofta jag kunde då jag saknade familjen så mycket och jag ville att min dotter Johanna skulle få en bra relation till dem. Thomas var inte född vid denna händelse med skorna.

Jag och min syster Lotta var i stan och gick i "femmanhuset" in och ut i affärer, Johanna satt så snällt i sin kärra, hon var alltid så lätt att ha med, alltid go och glad.

Inne på Din Sko, ( tror att den hette så då också) såg jag så söta barnskor och jag bara måste prova de på Johanna. Inga problem, hon protesterade inte då jag tog av hennes skor för att prova dessa söta vita skor med små röda rosor på, riktiga gåskor som man sa då, Johanna satt där, tittade på skorna och jag tog av dem igen för att kanske prova några andra också.

Hon började gråta, nästan skrika och först fattade jag ingenting, kära nån, varför skrek hon?
Jag tittade på Lotta som såg lika frågande ut, jag tittade på skorna jag hade i handen och funderade, gråter hon över dessa?

Jag tog på henne dem igen och hon slutade tvärt att gråta! Oj, även så små barn vet vad dom vill, jag bestämde mig för att köpa dem även om de var dyrare än jag tänkt mig. Johanna fick ha dem på sig, hon var strålande go och glad igen och jag var så häpen att hon, så liten hon var, visste vad hon ville ha.

 När hon blev stor fick skorna en plats på hennes skrivbord, hängandes i rött snöre som en påminnelse om kärlek och lycka över en så enkel sak som favoritskor.

Nu när jag en liten dröm om små barn och små skor igen, finns ju en liten längtan över barnbarn, livets "efterrätt", man vill köpa och köpa allt sött man ser, får väl hoppas på att få någon att slösa på.



onsdag 15 augusti 2012

Livskunskap, vad är det?

Det var en artikel i Aftonbladet för några dagar sedan där en 14 årig yngling tyckte man skulle införa "socialkunskap" i skolan. Artikeln blev positivt bemött av de flesta och skolverket skulle visst titta på det.

 Mycket bra tänkt.

Men vi  behöver nog också titta på oss själva, hur vi i familjerna har det i dag, hur vi samtalar hemma, hur vi inför " moral och etik" i vår egen vardag.

Det finns ett ämne i dag i skolan som heter "Livskunskap", det är ett fritt valt ämne som tar upp mycket om hur det är i samhället.

I egenskap som föreläsare i den renoverade brandlokalen i Göteborg där diskoteksbranden rasade,  nu kallad "minneslokal" tog jag emot många, många skolklasser under 10 års tid, fantastiska elever, intresserade elever, från många olika skolor och olika ämnen,  varav ett ämne var "Livskunskap".

Alla som kom till brandlokalen kom in  med bultande hjärta, nervösa, lite rädda för sina egna känslor men väldigt intresserade och lyhörda. Det som slog mig var behovet av att veta "det värsta",  inte om branden men om det som kom efter. Eleverna var inte rädda för att ställa frågor när de väl hade mött mig och märkte att man kunde fråga mig om allt.

Döden ingår inte i vår vardag längre, den pratar man inte om, få unga har i dag sett en död människa, på sin höjd ett dött älskat djur som man kanske till och med har begravt själv.

Detta hade de många frågor om,- saknade jag min dotter, grät jag mycket, hur var det att se henne, hur såg det ut i kistan, hur länge sörjer man, glömmer man sitt barn, ( just den frågan kom ofta, jag tror ungdomarna ville förvissa sig om att de inte blir glömda om de skulle dö), frågan om skuld kom sist, hatade jag de som orsakat branden.

Så goa ungdomar, det var så härligt att ha dessa samtal med dem, att få ge dem lite av min livskunskap, dela detta med dem och jag tror att dessa ungdomar i sin tur vågar vara mer öppna när de möter sorg, människan kan ju vara så rädd för att möta det annars, de vågar bli en medmänniska.

Snart är det Årsdagar i brandlokalen, den 29-30 oktober och jag vet att det kommer många ungdomar dit då, de kommer för att hedra våra barn, de kommer för att dela detta med oss och  det värmer verkligen mitt hjärta.

onsdag 8 augusti 2012

Endast Sverige svenska räkmackor har

Jag skulle dö för en räkmacka. Det är ett uttryck som vi använder då och då, "jag skulle dö för" när det är något vi längtar så mycket efter, något vi gärna skulle vilja ha.

Här i Fuengirola, Spanien har de inte likadana räkor som i Sverige, tänk att man kan bli så vansinnigt sugen på det, jag är inte så förtjust i räkorna här, i så fall skulle det vara "PilPil" en stark och het förätt med heta räkor simmandes i chilihet sås och mycket vitlök, så gott att suga upp den goda oljan med bröd när räkorna är slut,  mmmm.

Men nu har jag fått sån längtan efter en stor vanlig räkmacka!
Jag tror det kan  bero  på reklamen om kräftor, kräftskivor, fina bilder, frestande bilder på glada människor, hattar, snaps och dessa fina röda skaldjur.

Och dessa goda ostar och ostpajer som dessert.

På våra kräftskivor som vi har tillbringat  många gånger i skärgården på Källö, dessa fester som har varit så trevliga med glada människor, roliga historier och bra musik, då har vi alltid räkor också.
 Jag får väl erkänna att jag äter mer räkor än kräftor men lite ska man ju ha.

Känner en nostalgisk längtan och saknad just nu då det är kräftpremiär och minnena vaknar.

Mina vänner här ska väl ha en liten kräftskiva, förra året var den hos mig, då köpte vi frysta kräftor i svenskbutiken och hade väldigt trevligt, blir säkert lika trevligt i år och tills dess,,,

tack och lov för den Danska restaurangen som kunde tillfredställa räkbegäret någorlunda.

tisdag 24 juli 2012

När ett barn försvinner

Jag tittade på en film i helgen med bl,a Michelle Pfeiffer, hon spelade en tvåbarnsmamma som skulle på en reunion och var på ett hotell och skulle checka in, storebror som var ca 6 år skulle passa lillebror som var 3 år, hålla handen och vakta tills mamma kom tillbaka.

Man fick tidigt i filmen en domedagskänsla, man förstår att något förfärligt ska hända.
Lillebror försvinner, ett ögonblicksverk, borta!

Jag har sett denna filmen tidigare men nu SÅG jag den, nu KÄNDE jag, så fasansfullt, så overkligt så maktlös man är.

Filmen väckte ett minne hos mig, ett minne jag förträngt då det slutade lyckligt för min del.

Jag var tillsammans med mina dagbarn och sonen Thomas som då var 6 år,  i Slottskogen  i Göteborg, den nya säldammen skulle invigas och det skulle bjudas på gratis tårta och festligt skulle det bli.

Det var så mycket folk, det borde jag ha förstått men jag gillar att göra saker så vi hade åkt dit utan att jag tänkte så mycket.

Vi gick runt lite, tittade på underhållningen och fick så småningom tårta och sen gick vi upp till säldammen som var huvudpunkten den dagen.
Så mycket folk, sådan trängsel, jag höll hårt i dagbarnen, en i kärra, två som höll i handtaget och Thomas som sprang omkring. Thomas satte sig på en kant vid planket som skyddade sälarna, jag kollade honom hela tiden.

Ett ögonblick tog det, en vändning på huvudet räckte så var han borta!

Jag blev stel av skräck, paniken växte och jag började irra runt, blev kissnödig av stress och vanmakt, herregud, vad ska jag göra!
 Jag letade en bra stund, gick ner till scenen som fanns och bad dom ropa upp att min son var borta, de sa att många barn försvunnit från sina föräldrar och det gjorde mig ju inte mindre stressad.

Jag ville gråta men höll mig då jag inte ville skärra upp dagbarnen mer än jag gjort.
Till slut ringde jag polisen och lämnade signalementet på Thomas och tänkte att jag måste åka hem med dagbarnen och åka tillbaka ensam, säga till pappan och min man.

När vi satt i bilen sa det stora dagbarnet som var lika gammal som Thomas, "ska vi lämna Thomas här" "ska vi åka hem utan honom"   jag ville bara skrika, "tyst, tyst" men jag kramade ratten och sa att jag ska åka tillbaka och hämta honom när jag lämnat er.

Johanna och Orhan var hemma, Johanna hämtade en påse lördagsgodis hon sparat, Orhan åkte och hämtade sin kusin och Thomas pappa åkte med mig. Vi satt tysta i bilen tillbaka.

Väl i Slottskogen gick vi åt olika håll och Johanna gick med mig, hon sa med gråten i halsen, "när vi hittar Thomas ska han få en kram och detta lördagsgodis som jag sparat",  jag kramade henne och kände en värme i hjärtat,   lika  mycket som dom bråkar,  lika mycket älskar de varandra när det väl gäller.

Det var Orhans kusin som hittade Thomas.
De kom gående emot mig och jag kände en så otrolig tacksamhet att han hittades välbehållen.
"vart tog du vägen mamma" sa han. "vart tog du vägen sa jag" vi hade helt enkelt missat varandra.
Han fick kramar, han fick godis och mitt samvete fick sig en ordentlig törn.

Filmen jag såg slutade också lyckligt, sonen hittades till slut.

Nu hoppas jag att den pojke som försvunnit i Hässleholm också kommer tillrätta, att hans kära får krama honom och ge honom det han allra mest tycker om.


torsdag 12 juli 2012

Drömmar är själens spegel

Jag har drömt så mycket nu på senaste tiden. Det märkliga är att jag drömmer så mycket om mina barn när de var små, vid 6-9 årsåldern. Faktiskt så drömmer jag även om deras pappa, klart då vi i själen är en familj.

Jag funderar mycket på detta, varför drömmer jag om dem nu?
vad triggar igång detta?

Jag är ju fast övertygad om att drömmar vill säga oss något, vårt undermedvetna kommer fram i sömnen som drömmar.

Jag tittar runt mig när jag är på stranden, sitter på en restaurang eller bar,
senast var jag på Bluesfestival i Mijas som var väldigt trevlig och då ser jag barnen, de är med sina föräldrar, det är så skönt här, barnen får vara med och jag märker inget gnäll eller sura miner.

 Det som slog mig när vi kom upp till Mijas, det första jag såg där på torget var scenen, stolar, bord och barer runt om som sålde alla de sorters drycker och mat och bredvid var en hoppborg!

Jag log för mig själv, så typiskt här, en plats för barnen att leka på.

Kan det vara detta som får mig att minnas? Att drömma?

Jag ville gärna ha med mig mina barn när vi gjorde saker, vi var på Källö, vår sommarö, och barnen fanns med, de hade en plats, vi delade sommaren, så härligt!

De var även med sin pappa vid hans sommarparadis när han var liten, Öregrund i Roslagen, och barnen älskade att vara där och den miljön har varit i mina drömmar nu.

Ibland tog Lotta, syrran, och jag och barnen en tur över till Danmark, också sköna minnen.

Märkligt.

Jag vill knappt vakna efter en sådan dröm, ligger kvar länge och känner den känslan som finns i mig, njuter av minnena och hoppas på att jag drömmer nästa natt igen.

måndag 2 juli 2012

Är man ensam om man går ensam till stranden?

Det har varit midsommar i Sverige och jag åkte till "min" stad Göteborg för att fira med familjen, Åsa åkte till "sin" stad, Vejbystrand och Nina har varit i Stockholm ett tag nu och jobbat extra där. Vi har åkt lite omlott så jag har varit "ensam" i Fuengirola några dagar och på helgen har jag varit på stranden.

Jag har aldrig åkt till badet eller stranden ensam i Göteborg, alltid med vänner eller barnen när de var små. Man ville alltid ha sällskap, ha någon att dela dagen med.

Här är det så skönt, jag går till "min" strand, mina killar, två bröder som sköter om den stranden och hyr ut solstolar, de är så gulliga, hälsar igenkännande, vet precis var jag vill ligga och sola och tar hand om mig, vill jag att de ska hämta öl eller sangria så gör de det med glädje och jag känner mig aldrig ensam på stranden, det kan komma bekanta och lägga sig och sola vid mig,  vi blir fler och fler som kommer till denna stranden och det finns folk att prata med om man vill.

Jag tänker på skillnaden på att åka  och bada i Sverige och här,  märkligt, här känner jag en gemenskap fast jag går ensam till stranden.

Jag är en person som älskar att betrakta, jag studerar människorna och har inte tråkigt en sekund!

Jag hade en fin midsommar fast vädret i Sverige var tråkigt, jag fick ju vara med sonen och hans flickvän Sara plus resten av familjen och passade på att träffa vänner.

 Jag tänker mycket på det här med vädret, jag hade ju en returbiljett till detta paradis men alla andra?

Jag förstår mig själv mer och mer och mitt behov av att göra detta val, byta land.
Det är ju inte alla förunnat att göra detta innan pensioneringen så jag skattar mig lycklig och väntar på att vänninan ska komma efter när hon pensionerar sig, vi passar så bra här!

PS. Jag får ju inte glömma fotbollen! Spanien vann EM och det vill jag lova, det var gemenskap för hela slanten hela kvällen!

onsdag 13 juni 2012

Rasistisk Nationaldag?

Jag har haft besök en vecka. De bodde inte hos mig men bodde precis över gatan i ett så fint hus med 9 bäddar. Vi kunde lätt springa över till varandra. Det var Eva Wiklund ( som skrev boken om mitt liv) och hennes familj plus vänner med sina barn, allt som allt 9 personer.

Det är så gott att ha vänner på besök, man gör saker som man inte gör till vardags annars och det är jättekul att få vara guide i "min" nya stad!

Det har ju varit 6 juni, vår nationaldag, och den firade vi så klart ihop. Eva och Stina, som vänninan heter, skulle fixa mat, jag handlade champagne och vin, läsk till ungdomarna och så samlades vi på den fina terassen som hörde till deras hus.

Vi skålade för Sverige och pratade om vår nationalsång. Vi hade ju inte undgått skriverierna om den och vi var väldigt eniga om att vi tycker  om vår "sång" och så började vi sjunga!

Vilken go stämning det blev, 10 personer sitter och sjunger " Du Gamla Du Fria" för full hals, 2 ggr till och med!

Sen av bara farten sjöng vi " Den Blomstertid Nu kommer" och då var det ju inte mer än rätt att vi också sjöng " Idas Sommarvisa".

Oj så Svenska vi kände oss. Och så mysigt vi hade.

Vi avslutade dagen/kvällen med att ta en härlig promenad i kvällsvärmen och titta på folk,  njutandes av ledigheten.

måndag 28 maj 2012

Mors Dag, kärlek eller ångest?

Mors Dag, en dag som är laddad med så mycket känslor. Jag minns min barndom, vi gjorde fina teckningar i skolan som mamma skulle få, pressade blommor och det var så självklart med detta firande.

Man var så aningslös, klart det fanns och finns barn som har förlorat sin mamma, mammor som förlorat sina barn, men då tänkte vi inte. Tänkte inte på att livet kunde se olika ut för olika familjer. Man kan ha förlorat sin far också, detta gäller ju även Fars Dag.

I vår familj hade vi alltid tårtkalas och mamma fick blommor och kramar, det var ändå en fest när alla syskon var samlade för att fira mamma.
Mamma satt och njöt över att se oss alla, vi är sex syskon i olika åldrar så det var ett pussel att det skulle gå ihop.

En av mina bröder ringde alltid mamma och sjöng för henne:

Mor lilla mor vem är väl som du, ingen i hela världen, och mamma fällde en tår, varje Mors Dag!

Vår mor lever inte längre, vi får sätta blommor i minneslunden och sända en tanke till henne.

När jag fick barn själv fick Mors Dag en starkare innebörd, och så snart min dotter blev stor nog att förstå vad det var för dag plockade hon blommor till mig,
 varje Mors Dag, hon var 5 år första gången och 16 år sista gången, alltid ängsplockade blommor! Det var så fint när hon kom hem med dom, stolt var hon och vi firade också den dagen med god mat och tårta.

Jag har Thomas kvar, och han är helt underbar, tänk att en 27-årig kille ringer mig och säger,
"det är Mors Dag i dag och jag ville säga till dig att jag älskar dig"
mitt hjärta höll på att svämma över av kärlek och glädje över de fina orden!

Tänk vad värdefullt det är med ett litet samtal, man kan leva länge på det.

onsdag 23 maj 2012

I går klappade mitt royalistiska hjärta

Det är så märkligt det här med att man blir så svensk så fort det händer något speciellt i födelselandet. När man bor utomlands följer man med mer, känner sig mer patriotisk och hjärtat kan verkligen klappa mer av värme  för det som händer i hemlandet. Alla är ju inte royalister men det är jag så det är klart att jag följde allt jag kom åt om DOPET, det som har pratats så mycket om i medierna, skrivits spaltmeter om.

När man fick se gästerna som kom in i kyrkan, så vackra kläder,  Viktoria och Daniel med lilla Estell, så fina dom är!

Det som slog mig var att Daniel verkar så avslappnad nu, han har verkligen vuxit  in i sin roll som prins och han visade så tydligt sin kärlek till sin dotter och sin fru. Jag blev så rörd då han böjde sig över Estell och gav henne en puss där i kyrkan, verkade helt oberörd av tv-kameror, skönt att se.

Även kungen var  rörd, kul att se honom ge ömhetsbetygelser så öppet till sitt barnbarn.

Ja, Silvia och Daniels föräldrar Ewa och Olle visade också sin stolhet över det nya barnbarnet, det fullkomligt lyste om dom!

Och huvudpersonen själv verkade helt oberörd, så cool, och jag tänkte för mig själv, tänk om man kunde se in bakom dessa fina lugna ögon och få veta vad hon tänkte, hon såg allt lite pillemarisk ut.

Jag ler för mig själv och önskar den lilla familjen lycka till i framtiden och att det ska bli några syskon så småningom, jag har själv många syskon och det berikar livet!

måndag 14 maj 2012

Släkten är bäst!

Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har haft besök av min syster, bror och en vännina.

Vi har haft fullt upp att göra, jag hade en veckas semester, så skönt!

Vi har haft något som heter  Feria Internacional de los Pueblos, en sån härlig feria! Många olika länder som är representerade med sin mat, sin musik, sin kultur. Det känns som om jag har rest världen runt på några dagar!

Jag kan verkligen rekommendera denna ferian, funderar ni på en semester här på våren är denna tiden ypperlig. Valborg, 1 maj, det började på lördagen den 28,de till tisdagen den 1,e maj.

Vi passade också på att vara turister, det är ju ofta så att man är dålig på att vara turist i "sin egen" stad.

Mijas Pueblo, uppe i bergen, så fint. Malaga by night, mycket att se och en sån härlig tapasbar vi blev rekommenderade av vår privata guide, en kompis till oss. Väldigt spansk.

En tur till Granada och Alhambra blev det också på önskemål från brodern, jag har önskat att se Alhambra så länge och nu blev det äntligen av. Övriga sällskapet var också överrens om utflycktsmålet.

Att gå i historiska spår ger mig rysningar av välbehag, man kan riktigt se och känna hur de levde för mycket länge sedan, och så fantastisk arkitektur, dekorationer, så genomtänkt. Tack och lov att det finns bevarat!



                                          Syskonen uppe i Mijas Pueblo
                                          Kaffestopp på det populära Old Town
                                          Ferian
Sista natten med gänget på Pogs, favoritpuben.

Det blev ingen strand denna gången men solade gjorde vi. Vädret var upp och ner men färg fick vi i alla fall. Lite.



torsdag 19 april 2012

Oviss väntan är slut

Nu har man hittat Marina och Pierre, Marina efter två år och Pierre efter drygt en månad.
 Jag har tänkt så mycket på deras familjer, tänkt på ovissheten  och undran över vad som hänt deras kära de har kännt, oron, ångesten.

Marina, dotter och syster.
Pierre, make, far , och son.

Och mammorna som säger, "jag är så glad, mitt i sorgen är jag glad".
Otroligt svårt att förstå dessa ord.  Men jag förstår dom orden. Jag har själv tänkt precis så.

Så kluvet, så märkligt, man är glad. Glad över att ens barn är hittad, ens make är funnen, man behöver inte undra mer. Sorgsen över att de inte är i livet längre men nu, nu får de börja sörja, nu kan man ordna en begravning, ta avsked, ha fina minnesstunder.

Ovisshet är den värsta tortyren, jag behövde bara vänta i två dagar tills jag fick identifiera Johanna, två fruktansvärda dagar.
Tänk då på dessa familjer, två år! En och en halv månad!
Eller på de som aldrig återfinns.

Efter tsunamin i Thailand 2004 fick många vänta i flera månader på att få besked om sina anhöriga, några har aldrig hittats, vilken mardröm.

Vi får vara glada över att det trots allt blir ett slut, att naturen märkligt nog lämnar tillbaka de försvunna på ett eller annat sätt, och förhoppningsvis att lagen får sin rätt också i fallet Marina.

Varma kramar till familjerna, nu börjar er sorgeresa och jag tänker på er!

fredag 13 april 2012

Branden i Tidaholm

Jag fick så många blandade känslor när jag läste om husbranden i Tidaholm där det dog en familj med två barn och ett par vänner till familjen, 6 personer totalt.

Först blir jag ledsen, känner sorg och blir bestört men det som dröjer sig kvar hos mig är ilska. Jag blir arg, faktiskt, och den ilskan ligger kvar och får mig sömnlös.

Varför hade de inte brandlarm? Varför är vi människor så aningslösa och tror inte att det händer mig?
Brandlarm räddar liv!

Kvar står en sotig murstock som enda vittne efter olyckan som utplånade 6 personer som hade hela livet framför sig och skulle fira påsk.

Enligt räddningsverket bör vi ha ett brandlarm per 60 kvardratmeter, ett på varje våning om vi har villa med flera våningar, en så enkel livräddare, bara att montera upp.

Gör det ni alla, låt oss inte tänka, jag gör det sen, då kan det vara för sent. Gör det nu.

Likadant med de ungdomar, tre st, som tände eld i en "tunnel" utanför Lerum och sen inte kom ut.
Vet inte vi alla att eld är farligt?  Har vi inte lärt oss?

Killarna hade som tur var mobiltelefoner så de kunde ringa till räddningstjänsten och bli hjälpta ut bakvägen då de fick såga bort ett galler.  Hoppas de fick respekt för eld nu i alla fall.

Jag önskar att alla skolor bokade en föreläsning med de unga vuxna som överlevde Diskoteksbranden, de är jätteduktiga och får verkligen andra ungdomar att tänka till, eller boka ett besök i den renoverade brandlokalen med en föreläsning där, man går inte oberörd därifrån. Det borde faktiskt vara obligatoriskt!

Vi måste bli mer rädda om varandra och oss själva, man ska inte leka med livet som insats.

tisdag 10 april 2012

Foto på processioner

Påsk i Andalusien

Nu har det varit påsk i stora delar av världen. Här i Spanien säger man " Semana Santa",
Den heliga veckan.

Och här i Andalusien har det varit heliga processioner varje dag hela påsken, män som bär tunga vagnar på sina axlar där det är Jesus på korset, sörjande Maria och andra bibliska helgon.  Män och kvinnor som går före eller efter med kåpor på sina huvuden  bärandes på ljus eller religiösa symboler,  allt akompanjerat av dova trummor,  pulserande musik som väcker känslor.

 Processionen går till Domkyrkan där evangeliet om jesus lidande läses upp och går sedan tillbaka till platsen där vagnarna förvaras. Kåporna som de bär ska symbolisera  lidande och botgöring, under kåpan kan man sörja, på påskdagen avlägsnar man kåporna  för att fira uppståndelsen.

Jag blev själv väldigt tagen av dessa processioner, även om jag inte är van vid detta rycks man med, väldigt speciellt att se män och kvinnor gråta då vagnarna går förbi, även unga kvinnor får tårar i ögonen.

Hela veckan har det också varit många bibliska filmer på TV, mycket bra filmer som jag hade glömt fanns, tänk så annorlunda traditioner vi har.

jag var ute på långfredagen och tittade sen såg jag flera processioner på TV, det räckte för mig att se en dag då jag har lite problem med att stå för länge.

Påskafton gick i "hedniskt" svenskt tecken, jag hade traditionel middag hemma  med sill, ägg, snaps och annan god mat i glada vänners lag!!

Och påskgodis inte att förglömma!

måndag 2 april 2012

Att resa mellan kulturer

I torsdags var jag i Indien. Nej, inte i Indien på riktigt men på en så fantastisk restaurang, Mira India heter den, "se Indien" översatt.
Och det vill jag lova, det var väldigt indiskt.

Det var vår förening som hade anordnat en kväll med god mat, indisk dans och utprovning av indisk klädnad Sari. Vilka vackra färger, vilket underbart tyg, så silkeslent!

Vår vän Nina är ursprungligen från Indien men adopterad och uppvuxen i Sverige och det var så fantastiskt att se henne prova Sari, dansa "Bollywood"dans och man kunde se att detta passade henne, hon var så vacker. Nu känner sig Nina väldigt svensk och man upplever henne svensk men jag kunde ändå inte låta bli att tänka " detta är hennes element".

Fyra tjejer i vår grupp tog på sig dessa fina Sari´s och hängde med i dansen, själv hade jag i vanlig ordning ätit för mycket, det var ju så himla gott, och stod över då jag var så mätt och kände mig mig helt orkeslös.

Det gjorde inget, kul att vara publik också.

tisdag 27 mars 2012

I går grät jag

Det är inte meningen att detta skulle bli en blogg om sorg utan denna bloggen kom till för att ge er läsare en glimt av mitt nya liv här i Spanien och hur bra jag fått det. Men, ibland händer det något som trots allt får mig att gråta, får mig att minnas och saknaden efter Johanna rivs upp. Nu, märkligt nog, så blev jag väldigt känslosam och det var ett så fint foto på vår kronprinsessa och hennes fina lillprinsessa, Estell som satte igång det.

Fotot är så fint, sådan ömhet och kärlek strålar fram ur fotot, Victoria är så vacker på det och jag kom ihåg den känslan det var att själv få en dotter,
känslan som fyllde mig när Johanna föddes, hur hjärtat svämmade över av ömhet och kärlek, man älskade hela världen!

Man vill kunna ringa henne där i himlen och prata minnen, berätta hur det var när hon var liten, prata om gemensamma saker vi gjorde.

Då, när jag kände mig som mest ledsen kom jag ihåg en episod, Johanna, jag och brodern Thomas och även hennes dåvarande pojkvän Antonio satt i vardagsrummet på Solstrålegatan och jag hade tagit fram två kassar med foton som jag inte hade satt in i album och det var foto efter foto på Johanna när hon var liten och hennes uppväxt, foton på Thomas och Johanna i massor. Johanna tittar, skrattar och visar Antonio och så säger hon, "du måste ha älskat mig mycket". Jag blev så paff, tittade på henne och sa, " jag älskar dig mycket nu med", "jag älskar er båda två" så kramades vi hjärtligt!

Lustigt hur ungdomar tänker, tack och lov att jag fick den stunden med dom så jag kunde försäkra dom om att min kärlek var oförändrad.

Så, även om jag inte kan ringa till himlen fick jag en chance att säga det som var viktigt, det som fanns och finns i mitt hjärta.

onsdag 21 mars 2012

Att fira nytt år på olika sätt

Nu har det varit vårdagjämning och en ny ljus tid kommit. Härligt!

Det är så speciellt med nytt år. Kineserna har sitt nyår i februari och då firas det mycket här i Spanien också. Det bor många från Kina här. De har fina parader, musik och skådespel. Man rycks med.

Det Persiska och Kurdiska nyåret är vid vårdagjämningen.Logiskt på ett sätt då en ny tid kommer, allt spirar på nytt och ljuset kommer tillbaka.
Norooz, Nowroz, Newroz, det heter lite olika men det firas på samma sätt, man ska hoppa över 7 eldar och genom den handlingen lämna allt gammalt bakom sig, och man ska ringa nära och kära som inte finns i ens närhet och man ska även sluta fred med de man har varit "fiende" med. Fin tanke och tradition.

Vi svenskar och spanjorer gläds över att våren och ljuset har kommit.

Man hoppar faktiskt över eld här också men det är vid midsommar och tanken är likadan, lämna det gamla bakom sig och man går baklänges ned i vattnet för att det ska inbringa tur!

Nytt år, nya förutsättningar, drömmar som ska infrias, ja, jag känner att saven stiger i mig också. Tack och lov att jag kan känna den glädjen, känna solen och värmen och faktiskt uppskatta det!!

torsdag 15 mars 2012

Att leva är bland det farligaste som finns

Ja, en sak är säker, så fort man föds är det vägen till att dö. Men man vet inte när man ska dö eller hur man ska dö. Alla vill väl leva friska tills man är gammal och nöjd med livet och tycker att "nu räcker det".

Men så kommer det sjukdomar, olyckor, katastrofer i vägen och lurar oss på livet. Ibland kan man själv ha ställt till det med oförsiktighet men oftast, oftast är det ödet som slår till.

Nu har det hänt en fruktansvärd bussolycka Schweitz i en tunnel, jag har sett bilder på chockade anhöriga som har kommit för att identifiera sina barn, små barn endast i 12-årsåldern, så fruktansvärt tragiskt. Och man tänker, varför händer detta?? Varför måste livet vara så farligt??

Vi som mist barn är ju så rädda om de barn vi har kvar, vi vill nästan kväva dom med omsorg och helst låsa dom inne hemma i vår famn så inget, inget händer dom. Men, så klart, vi vill ju inte att dom går miste om att leva, alltså biter vi ihop, önskar dom lycka till i livet och har alltid en liten darr på hjärtat. Kanske vi pratar lite mer, hälsar på lite oftare, bryr oss om lite "för mycket" men det brukar uppskattas ändå. :)

Våra barn är starka, vi får lita på att de klarar livet galant, gör goda val och tar hand om sig och de sina.

Nu går mina tankar till det Belgiska folket som har sorg, och jag tänker också på de barn som omkom på liknande sätt i en tunnel i Norge, Kistabarnen, det var då begreppet -krisomhändertagande-blev kännt för mig, Norge är ett föredömme när det gäller krisbearbetning, Atle Dyregrov blev ett ansikte för krispsykologi och han hade föreläsnigar i Sverige efter branden.
Det var också genom honom jag lärde mig hur viktigt det är att se platsen där våra barn/anhöriga miste livet.

Jag lägger blommor på platsen i mina tankar, tänder ljus och ber att livet ändå inte ska vara förgäves, vi tycker ju om att leva!

fredag 9 mars 2012

En konst är en konst eller ingen konst

Det är lustigt det här med hur man kan ändra en uppfattning man har av något, konst till exempel. Jag tycker om vackra tavlor men har inte tänkt så mycket på det, tavlor som tavlor, bilder som bilder. Naturligtvis vet jag att det finns mycket dyr konst, många kända konstnärer och designers men det har inte sagt mig så mycket får jag väl erkänna. Nu var jag, Nina, Åsa och Åsas bror plus många fler på föreningen i går kväll och då var temat -konst- och värdet på konst. Det var verkligen intressant! Vi fick även veta vad utropspriset på en tavla kunde vara och vad man faktiskt fick för den. Det var skulpturer, möbler, foton och porslin också. Det kändes som om vi deltog i Antikrundan på TV.

Så nu fick jag ändra min uppfattning, konst kan vara intressant, man behöver bara väcka den insikten och det intresset. Jag tänker väl inte börja springa på museér men kan nu bättre förstå de som gör det.



Bukowskis och modern konst. Föredrag av Richard Björkman i AHNs Casita

tisdag 6 mars 2012

En doft kan väcka minnen

Det är så märkligt det här med hur minnen kan väckas till liv, hur en doft, en sång, en plats kan göra bara genom att finnas, få minnen att välla fram.Den senaste tiden har det varit många sådana saker som fått mitt minne att vakna, visst finns dom ju redan, slumrande men vips, en blomdoft så känns det i hjärteroten!
Våren har kommit hit nu på allvar, blommor doftar, knoppar på träden, unga flickor som klär sig vårligt, så fint att se men också vemodigt.
På väg till jobbet går jag förbi ett stråk som nu doftar av liljor, en doft jag aldrig kommer glömma då det var den vanligaste blomman vi fick i våra kondoleansbuketter. Så vackra, så fyllig doft och minnen väller fram, svåra men också vackra. Kramar, det minns jag, deltagande, vänskap, starka band.

Musik är också minnesväckande och det har varit mycket musik nu på TV och vänner delar musik på facebook, helt plötsligt kom det känslor jag inte riktigt var beredd på. Nina, min vän, har börjat rida, hon har hittat ett ställe som hyr ut hästar och det är ett gäng som tar långturer, jag har inte varit med än, tror inte jag skulle orka rida så länge men visst är jag sugen på en kortare tur och det väcker naturligtvis också minnen!Härliga minnen, hästar var en stor del av mitt och mina barns liv i många år!

När Johanna och jag var på Tenerife hyrde vi häst med en grupp och det var en upplevelse, jag red lugna gruppen och Johanna red "turbogruppen", vi skrattade åt det för hennes grupp gick inte mycket fortare än vår!! Goa minnen!

Jo, jag ska allt med Nina, om så bara för att få klappa hästarna och ge dom lite morötter!

måndag 27 februari 2012

Kick Off

Kick Off, smaka på det ordet, visst tänker man på en upplevelse, en konferans, ett hotell och god mat!!
Vi har precis haft kick off och det var precis allt det där.

Upplevelsen var vinprovning, så roligt! Jag visste inte hur sådant går till men nu har jag varit med på ett.
Titta, dofta, smaka, det är ledorden. Så roliga och fantastiska smaker det finns i ett vin, så många olika blandningar.
Vi fick prova ett vitt och ett rött matvin, sååå goda, jag som mest gillar rött blev väldigt förtjust även i det vita. Sedan var det två lite sötare viner som passat till ost eller annan dessert, vitt och rött det också, mmmmm, vin kan verkligen vara gott. Vi hade väldigt lika omdömmen om smakerna och dofterna, roligt. Detta utspelade sig på en härlig restaurang som har en stjärna i Michelinguiden och där skulle vi också få lunch! Jag lovar er, den är verkligen värd sin stjärna! Restaurangen heter El Lago vid Marbella.
Uppe i bergen med utsikt över en 9-håls golfbana.

Därefter tog bussen oss till hotellet som ligger i Puerto Banus, ett populärt ställe för de som har stora båtar, flotta bilar och vill handla på Gucci, Prada, Cartier, Dolce Gabana osv.

Kan väl säga att jag inte handlar där men faktiskt kul att se.

Hotellet heter Meliä Marbella Banús och var så fint, lyxiga rum, lyxiga omgivningar, spa och både inomhus och utomhus pooler.
En stunds vila sen konferans med prisutdelning, gemensam promenad till kvällsrestaurangen Pravda där vi fick trerätters. Det hade vi fått till lunch också så först trodde ingen att vi skulle få ned mer men det fick vi!
 Och jag älskar hotellfrukostar!!
Solen sken så gott så de flesta satt ute efter frukost och solade medan vi väntade på bussen för att åka hem igen.






En mycket lyckad kick off!

måndag 20 februari 2012

Att bygga en familj

När man som jag har bytt land och lämnat sin familj "därborta"får man ett behov av att ha en extrafamilj.
Det blir dom närmaste vännerna som blir den "nya" familjen.
Jag har Åsa, Nina och Kirsten som de närmaste, sen har jag fler som finns omkring som man räknar som vänner eller bekanta.
Jag har också Åsas mamma när hon är på besök, och Kirstens mamma och pappa träffar jag också.

Vi kallar oss "La Familia", fint!

Det finns även andra sätt att bygga familj, jag ser på Cesar Milan på helgerna till frukosten, jag tycker han är så fantastisk med sitt arbete med hundar och även med människor och ett program berörde mig särskilt, en kvinna som hade rörelsesvårigheter och sitter i rullstol, hon har en fantastisk hund som kan öppna dörrar, skåp, tända lampan och ta av henne tofflorna, så fantastiskt att se. Denna damen ville ha en kanin men var orolig för att hunden skulle jaga och bita kaninen. Cesar hjälpte henne, vande hunden  vid kaninen och dess doft och sen skaffade hon två kaniner. Hunden och kaninerna sover tillsammans. Så sa han, hon bygger sin familj. Jag blir så rörd när jag tänker på det.

Nu blir vår cirkel bruten, Kirsten har bestämt sig för att flytta tillbaka till Norge, vi kom ner tillsammans, har snart varit här i 4 år! Det känns så ledsamt. Jag är glad för hennes skull, hon gör det som känns bra men oj vad jag kommer att sakna henne! Det känns som om "hon flyttar hemifrån", märklig känsla.

Så visst förstår jag föräldrar när deras barn väljer att bo utomlands att det är en  sorg även om det i dag finns så bra flygförbindelser, nu blir Kirstens föräldrar lyckliga!

Och jag undrar då, hur är det för barnen när föräldrarna väljer att bo utomlands??

onsdag 8 februari 2012

Respekten för mitt och ditt

Jag blir så ledsen, det är så tråkigt att det finns människor som inte fattar detta med "mitt och ditt"
Det hjälper inte att förklara att i krisens spår följer tjuveri, den som blir bestulen tröstas naturligtvis inte av det. Denna känsla av kränkning, chocken man får, otryggheten av att någon tog från mig, den känslan är stark och obehaglig.

Nu är det inte jag som blev drabbad utan det drabbade en bekant till mig men jag känner så starkt med henne.

 Vi skulle ha en så trevlig kväll, Nina fyllde år och vi var ett stort gäng på 15 personer som samlades på en Indisk restaurang för att äta god middag. Maten var så god, stämningen på topp och vi sjöng för Nina och skålade med varandra. Det var blandat med både spanjorer och svenskar, det är kul tycker jag!

När det var dags att bryta upp för kvällen började Pernilla leta efter sin väska. Vi började alla leta, undrandes vad som kunde ha hänt, det var ju bara vi där?? Till slut fick vi inse att någon har lyckats komma på utsidan då vi satt på uteserveringen men med plastskyddet nerfält, lyckats krypa och  lirkat ut hennes väska, kära nån vad förslagna dom kan vara, det var verkligen ingen stor glipa men vill man så kan man.

Och vi naiva gäster märkte ingenting, fullt upptagna med att äta och snacka med varandra.

Nu har vi fått lära oss den hårda vägen att alltid ha uppsikt på våra  väskor,  hänga den på stolsryggen eller ha den vid fötterna så man känner den hela tiden. Jaja, man blir så ledsen.

Jag fick en flaschback då Thomas blev bestulen på sin ryggsäck förra sommaren på stranden, så jag säger bara, håll utkik, det finns dom som inte vet vad mitt eller ditt betyder!

fredag 3 februari 2012

Kyrkan och vinet

Jag var i kyrkan i går, säsongen började med en mingelkväll med tapas och vin ,öl eller vatten/läsk. Jag upphör inte att förundras över detta att vi får vin till maten i kyrkan.

Första gången jag var med om detta var i Holland, Volendam, då jag tillsammans med 19 andra från BOA, (Brandoffrens anhöriga) var ditbjudna av kommunen där för att möta och stödja anhöriga och överlevande från en snarlik discoteksbrand som den i göteborg 1998. Denna branden var år  2000, milleniet, och det var 14 som dog och väldigt många som blev skadade. Så likt, dansen var på andra våningen, galler för fönstren, smal trappa ned, men tack och lov skördade den branden inte så många dödsoffer.  Vi kom dit i början på november, vi var nervösa, hur ska detta gå, är vi mogna att stötta?
Samtidigt kände vi oss hedrade över att få vara där, att vår närvaro var önskvärd.

Vi anhöriga mötte holländska anhöriga, ungdomarna som var med träffade de holländska ungdomarna som överlevt.

Det var där, på församlingshemmet med en underbar präst och hans assistent  som jag fick vara med om att vinet kunde flöda! Vi blev bjudna på så god mat, vin till den som ville eller öl/vatten och det lättade ju upp stämningen så vår nervositet dämpades. De holländska anhöriga var också nervösa att träffa oss men det föll så väl ut då vi bytte erfarenheter med varandra att vi träffades en kväll till!

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar, så fina var de och jag känner en sån tacksamhet mot kyrkan att vi fick den möjligheten med dess hjälp.

Därför tycker jag att kyrkan är viktig, fyller en stor roll i våra liv fast vi inte alltid tänker på det.
Jag vill vara medlem i kyrkan här i Fuengirola, inte för att jag är så religiös, (får man erkänna det) men mer för att jag vet att den behövs, fyller en funktion.

Jag hoppas på mer mingelkvällar och samvaro, med eller utan vin men det är festligt att den drycken känns så naturlig här.

onsdag 1 februari 2012

Nu börjar deras helvete

Så sa min son Thomas då vi läste om en olycka med minibuss då 8 barn/ungdomar omkom ett år efter branden. Bussen började brinna.

 Sen dess har det varit många minibussolyckor och just nu läser jag om en i Thailand. 4 ungdomar omkomna. Varje gång en ung människa dör, senast nu när Ellinor blev mördad med kniv, barnen/ungdomarna på Utöja nerskjutna och andra mord och  olyckor, då tänker jag alltid så,
 "nu börjar deras helvete".

Då menar jag de anhörigas helvete, deras början på den långa sorgeresa de ska göra. Den resan tar olika lång tid för olika människor men processen är detsamma.

Chock
Reaktion
Bearbetning
Nyorientering

Ord, ord, ord, men så är det, man går igenom dessa stadier, man gör det på olika sätt och olika tid men man "måste" gå igenom dom.

Har man haft en bra bearbetning kan man bli "hel" igen men med ärr, ärren bleknar också så småningom
men saknaden finns alltid kvar.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa anhöriga ska klara detta, att dom också kommer dit även om dom inte tror det nu, men dom har börjat en väldigt tung vandring.

Kramar till er därute, jag tänker på er.

onsdag 25 januari 2012

Ömsesidig saknad

Tänk vad det här med att tänka på något/någon starkt gör att denna någon hör av sig!! Jag fick två härliga telefonsamtal på samma dag, ett från "strulbon" som jag skämtsamt kallar mannen i mitt liv just nu då han bor i sverige och jag här i Fuengirola, svårt med avstånd, men vi har svårt att släppa varandra. Sen ringde sonen!! Vad glad jag blev! Jag sa " vad är det i dag" nu har båda ringt, saknar ni mig?? Jaaa drog Thomas på orden, visst gör jag/vi det. Det känns skönt när man får dessa telefonsamtal som ett bevis på längtan att få höra min röst. Jag är väl annars den som ringer mest och då är dom oftast upptagna, jobb eller annat som drar så jag tar verkligen till mig dessa samtal.

Facebok är ju en bra kanal om man vill vara uppdaterad, Skype är en väldigt bra uppfinning också. Sen jag skaffade facebok vet jag mer om min familj än tidigare!!

Nu börjar våren komma mer på riktigt, man ser att ljuset har blivit annorlunda, dagarna är varma men kvällarna fortfarande lite kyliga. Jag har börjat nedräkningen för besök av syster och bror, det ska bli sååå kul!!

Salsakurs två kvällar i veckan, jag kommer säkert att lära mig denna dansen, så kul är det, och till nästa fiesta ska jag väl vara relativt duktig på detta.

onsdag 18 januari 2012

Salsakurs

Här är det kraftiga svängningar i humör och balans. Nu ska jag prova på en Salsakurs som förhoppningsvis har ett tempo man klarar av! Jag tycker om den dansformen, ja, jag gillar ju att dansa det mesta, det ger  bra feelgod, man måste ju bara le och känna sig glad när man dansar. Eftersom jag inte är så ung längre, fast mitt hjärta tror det, jag har kanske en "ung själ" ?? så får tempot inte vara för snabbt, fördelen med salsa är att man kan dansa det utan att hålla i en partner, om man vill, eller så får man ha en förstående partner som tar det lite lugnt. Hur som helst är det härlig, medryckande musik, denna latinamerikanska musikformen. Än så länge vet jag att det är jag och Nina som ska gå, vi får se om fler av våra vänner kommer också. Om inte dom kommer med i dag så kan dom nog inte hålla sig då vi kommer att prata såå gott om detta!

torsdag 12 januari 2012

Låt mig få tända ett ljus,,,,

tända det bara för Dig!! Hjärtat mitt, Johanna, i dag skulle du fyllt 30 år! Så overkligt det känns. I mitt hjärta är du fortfarande den unga tjej på snart 17 år, full av liv, full av önskningar och planer på framtiden men med ett stråk av livsfunderingar, undran över livets mening.  Du blev inte  äldre, discoteksbranden satte stopp för det.

I min vardag har jag bearbetat sorgen, jag har ett gott liv här i Fuengirola men naturligtvis finns det dagar, dagar som denna, då känns det, som ett vemod, en tagg , en stor saknad.

Jag tänder mitt ljus och fantiserar lite om dig, jag vet att du skulle vara dig lik, det ser jag ju på dina kompisar, dom har bara fått en mer mognad men dom är sig lika!

R.I.P som vännerna skriver, det har blivit ett ord man ser ofta.

tisdag 10 januari 2012

En glimt av vår!

Så, nu är julhelgerna över för denna gången. Det är så intressant att se skillnaderna i svensk och spansk jultradition. Här är 25 december viktig med god mat och dryck och stora familjer som kommer samman. Man delar inte ut julklappar då om det inte är anhöriga som kommer från en annan stad och som inte kan vara med senare. Den stora presentdagen är den 6 januari, trettondagen. Dagen innan, trettondagsafton är det carnevalståg som jag skrev om tidigare, med godisutdelning. Eller snarare godisutslängning!! Mycket stort här, barnen skriver inte sina önskelistor till tomten, dom skriver till de Vise Männen. Denna dagen var det fantastiskt väder, hela helgen faktiskt, 20-25 grader var det, på fredagen upp till 30 grader, helt tokigt! Jag gick från jobbet vid 17,00 och handlade lite då affärerna är stängda den 6,e och kom ut till ett folkhav, så mycket människor som stod och väntade på de " Magiska Kungarna" som Vise Männen heter här, jag drogs med av stämningen och satte mig på Lorena, en Tapasbar nära jobbet, och tog ett glas vin, satte mig så jag såg skådespelet framför mig, det hade jag nog inte gjort ensam i Sverige men här känns det helt ok, jag tittade på folk omkring , nickade och log åt de som satt nära mig. Barnen var så finklädda, förväntasfulla och när så vagnarna närmade sig ville de ha en plats nära för att fånga så mycket godis som möjligt. Vuxna och gamla blev som tokiga också, kul att se! Det plockades för fulla muggar.
Jag gick hem med ett leende på läpparna, gjorde mig i ordning för att gå till favoritklubben, Pogs, med goa vännen Åsa, Nina valde att vila sig inför fredagen.

Jag vaknade av stoj och skrik, glada rop, spring i trappan och dörrar som slogs igen och förstod att nu får barnen sina "julklappar", inte lönt att somna om!

Denna fantastiska varma helg avslutades på söndagen med middag i glada vänners lag i hamnen med utsikt över båtarna, god middag,  och desserten tog vi sedan hemma hos Åsa, Panacotta, kaffe och päronlikör. Vi är ett gott gäng, Åsa, Nina, Kirsten och jag!

Nu har vädret återgott till det normala för årstiden, runt 15-17 grader på dagen, det kan man också stå ut med.

onsdag 4 januari 2012

Tre Vise Män

I morgon, trettondagsafton firas de Tre Vise Männen här i Spanien, det är den Spanska jultraditionen, då delas det ut julklappar, carnevalståget går i staden med Vise män, olika sagofigurer och det sitter barn på vagnarna och kastar ut massvis med godis till publiken!! Barn (och vuxna) får påsar fyllda då de fångar godiset. Jättefestligt att se på!


Los Reyes Magos (también conocidos como los Reyes Magos de Oriente) es el nombre por el que la tradición denomina a los visitantes (tres según la consideración más extendida) que, tras el nacimiento de Jesús, habrían acudido desde países extranjeros para rendirle homenaje y entregarle regalos de gran riqueza simbólica:... oro, incienso y mirra. El evangelio sólo habla de magos, en ninguna parte se indica que fuesen reyes. Esta creencia apareció varios siglos después y se ha mantenido en la tradición popular. Tampoco se mencionan sus nombres en el evangelio. Estos "magos", según la creencia Católica, eran representantes de religiones paganas de pueblos vecinos y por eso ve en el Evangelio, las primicias de las naciones que acogen, por la Encarnación, la Buena Nueva de la salvación. En algunos países (normalmente hispanohablantes) existe la tradición de representar a los reyes trayendo los regalos que los niños les han pedido en sus cartas durante la noche anterior a la Epifanía. Pero en otros países se le llama "Pesebre" a toda esta representación. La palabra “Mago”, proviene del elamita (Ma-ku-ish-ti) que pasando por el persa (Ma-gu-u-sha) y por el acadio(Ma-gu-shu) llegó al griego como Μαγός (Magós, plural: μαγοι, magï) y de ahí al latín Magi (Cf. Magíster) de donde llegó al español. Eran los miembros de la casta sacerdotal medo-persa de la época aqueménide y durante todo el reinado de Darío el Medo (521-486 a. C.) (Para otras connotaciones, véase: otras interpretación abajo en este mismo artículo). La figura católica de los Reyes Magos tiene su origen en los relatos del nacimiento de Jesús, algunos, fueron integrados de los evangelios canónicos que hoy conforman el Nuevo Testamento de la Biblia. Concretamente el Evangelio de Mateo es la única fuente bíblica que menciona a unos magos (aunque no especifica los nombres, el número ni el título de "Reyes") quienes, tras seguir una supuesta estrella, buscan al «Rey de los Judíos que ha nacido» en Jerusalén, guiándoles dicha estrella hasta Jesús nacido en Belén, y a quien ofrecen ofrendas de oro, incienso y mirra. Las tradiciones antiguas que no fueron recogidas en la Biblia, como por ejemplo el llamado Evangelio del Pseudo Tomás (o Evangelios de la infancia de Tomás) del siglo II, sin embargo, dan su número y les asignan nombre: Melchor, Gaspar y Baltasar, posiblemente sacerdotes zoroastristas provenientes de Persia. Los nombres son además diferentes según la tradición siriaca. Según posteriores interpretaciones los Magos fueron considerados originarios de Europa, Asia, y de África respectivamente.

måndag 2 januari 2012

En jul i familjens sköte

Nu har jag varit "hemma" i Sverige och firat jul och nyår med nära och kära. Jag kom till Göteborg torsdagen den 22/12 och den 23/12 var Eva och jag på en "miniturné och signerade boken "Jag kommer sen"  både på Bokia på avenyn och i  Partille bokhandel. Det är väldigt roligt att stå i affären och signera boken, man får prata med så intressanta människor och en del har någon typ av relation till "backabranden" och delar med sig av sina erfarenheter och det är alltid rörande och gripande.
Det är väldigt inspirerande att komma läsarna nära.

Så har det ju varit kramkalas med familjen! Det är när man kommer hem som man förstår hur mycket man saknat alla!

Så gott att träffa sonen Thomas, tänk om jag fick bestämma, då skulle han flytta hit, ja hela gänget skulle flytta då, hahaha, det är ju så gott klimat här. Det är ju klimatet som fick mig att välja Spanien, men även det sociala livet här, ja,ja, nu kan jag ju bara bestämma mitt eget liv, (tur är väl det) men jag är glad över de besök jag får. Det ska bli några vad jag förstår detta året och det ser jag fram emot.

2012, lite svårt att fatta, tiden går så fort, nya förutsättningar, nya nyårslöften, vi får hoppas att året blir som man önskar!