Krisberedskap är ett viktigt verktyg

Krisberedskap, krisgrupp, krishantering, debreifing, ja det finns många namn på något så väldigt viktigt som krishjälp.

När jag arbetade som dagbarnvårdare för en del år sedan skulle vi i vårt gruppområde starta en krisgrupp. Vi hade kollegor som tidigare förlorat barn, ett dagbarn som förlorade sin pappa och vi var inte så bra då på att ta hand om den krisen som uppkom.

Företag, skolor, omsorg, alla skulle inrätta en krisplan för att vara beredda då det värsta händer.

Vi samlades i vår grupplokal alla dagmammor och vår chef var med och vi skulle ordna en krisplan.
Det fanns olika kriterier för hur vi skulle gå tillväga, hur vi skapade en ringlista och hur vi skulle bete oss vid olika kriser som kom upp.

Svårt detta med kris, alla reagerar ju olika och  i vårt fall var det  ju olika beroende på om det gällde dagbarn, egna barn, eller anhöriga.

Vi skulle ha flera möten, detta var det första av många var det tänkt.

Min chef sa till mig senare då jag själv drabbades av det värsta man kan tänka sig, hon sa att jag vid TRE  tillfällen hade sagt, "hur klarar man att förlora sitt barn". Hur överlever man?

Hur jag överlevde kan man läsa i boken "Jag kommer sen", där berättar jag min resa.

Vår krisplan som var så färsk fungerade från första stund då min familj drabbades. Ett sådant stöd från kollegor, chefer, skolpersonal var helt fantastisk.  Mina kollegor som berättade att dom stått länge utanför min dörr och samlat mod innan dom ringde på,  men dom kom!

Och dom tyckte inte det var så farligt när de väl var inne och drack kaffe hos mig, det kändes bra sa dom.

Drabbas man som kollega av en ny kris, i ett nytt företag blommar minnen upp, känslor kommer tillbaka och traumat väcks,  en ny krisplan träder i kraft.

Tack och lov för krisgrupper, de kan verkligen vara till tröst och stöd för de som drabbas.

En känsla för skor

Jag har sett så mycket reklam nu för skor, vackra skor, söta skor och framförallt små skor för små människor.

Jag vet att jag skriver mycket om minnen men kan inte låta bli, det bara poppar upp, minne efter minne och just nu dök det upp ett minne om ett par skor som en väldigt liten flicka bara älskade!

Tänk att vi även som mycket små kan veta precis vad vi vill ha, vad vi tycker om.

Jag bodde i Gävle med min lilla familj men var på besök i Göteborg hos mamma och pappa och mina syskon, jag åkte till Göteborg så ofta jag kunde då jag saknade familjen så mycket och jag ville att min dotter Johanna skulle få en bra relation till dem. Thomas var inte född vid denna händelse med skorna.

Jag och min syster Lotta var i stan och gick i "femmanhuset" in och ut i affärer, Johanna satt så snällt i sin kärra, hon var alltid så lätt att ha med, alltid go och glad.

Inne på Din Sko, ( tror att den hette så då också) såg jag så söta barnskor och jag bara måste prova de på Johanna. Inga problem, hon protesterade inte då jag tog av hennes skor för att prova dessa söta vita skor med små röda rosor på, riktiga gåskor som man sa då, Johanna satt där, tittade på skorna och jag tog av dem igen för att kanske prova några andra också.

Hon började gråta, nästan skrika och först fattade jag ingenting, kära nån, varför skrek hon?
Jag tittade på Lotta som såg lika frågande ut, jag tittade på skorna jag hade i handen och funderade, gråter hon över dessa?

Jag tog på henne dem igen och hon slutade tvärt att gråta! Oj, även så små barn vet vad dom vill, jag bestämde mig för att köpa dem även om de var dyrare än jag tänkt mig. Johanna fick ha dem på sig, hon var strålande go och glad igen och jag var så häpen att hon, så liten hon var, visste vad hon ville ha.

 När hon blev stor fick skorna en plats på hennes skrivbord, hängandes i rött snöre som en påminnelse om kärlek och lycka över en så enkel sak som favoritskor.

Nu när jag en liten dröm om små barn och små skor igen, finns ju en liten längtan över barnbarn, livets "efterrätt", man vill köpa och köpa allt sött man ser, får väl hoppas på att få någon att slösa på.