söndag 6 september 2015

Bilden på ett drunknat barn

Det var väldigt längesedan jag skrev här och om det ska jag berätta en annan gång.

Nu känner jag mig manad att skriva om den flyktingkatastrof som finns mitt ibland oss.

Först vill jag säga, det finns en kvinna i Kanada som just nu ångrar med hela sitt hjärta att hon lät sig intervjuvas då hennes svägerska och hennes två små syskonbarn drunknat i medelhavet.

Hon ångrar att hon var så öppenhjärtlig, så aningslös över att hennes ord skulle bli så misstolkade, så missbrukade av folk som inte känner som många andra över denna katastrof.  Bara det att intervjuva en  anhörig mitt i den shocken hon var i är etiskt oförsvarbart. "alla"  journalister vet att man inte ska intervjuva människor mitt i en kris för då tänker man inte klart.

Kvinnan pratade om sin bror, att han ville komma till Kanada. Inget konstigt med det, folk på flykt har olika mål och har man en släkting i Kanada så vill man dit. Det som har blivit så fel i  denna diskussionen är om han hade flyktingstatus. Var han i fara? Är man kurd från Syrien är man i fara,
är man kurd från Kobane är man i fara. Arma kurder, först var det Sadam Hussein, nu är det IS,

Även om han hade en tillfällig fristad i Turkiet var han i fara då även Turkiet ser med onda ögon på kurder. Dom gjorde livet surt för familjen.

Systern i Kanada pratade om familjen, hur hon hjälpte dom, hon ville få världen att förstå men i stället blev det helt tvärt om.

Det finns en kvinna i Kanada som ångrar sig bittert nu.


Alan har blivit en symbol för alla barn och vuxna som flyr för sina liv, flyr för att få ett bättre liv.

Låt han få vara den symbolen oavsett om han kom från Turkiet, hade det hyfsat bra men inte tillräckligt bra för annars hade inte fadern tagit en sådan risk och trott/hoppats att dom skulle ta sig fram levande. Det krävs mycket mod att göra en sådan sak.

Vi behöver sådana symboler för att väcka oss.

tisdag 5 november 2013

Ett steg mellan Sverige och Spanien

Det är märkligt detta, hur vi upplever vår vardag som kan vara så olika från timme till timme.

Jag jobbar i ett Svenskt företag, sitter med ett headset på mig och talar med svenska kunder hela dagarna. Supportar deras larm vid fel. jag sitter i mitten av lokalen med fönstret en bit bort så jag ser inte ut om jag inte sträcker på mig.

Det gör att jag skapar en liten "bubbla" runt mig, skärmar av mig och låter kunden komma i fokus och däremellan kunna gå in på bl.,a facebook, läsa Gt och Aftonbladet, (vi får det om det inte är telefonkö) underbar arbetsplats, och jag är så svensk!

Klockan 17,00, kön är borta och jag ska gå hem, eller???

Det är nu, ett steg mellan kontoret och ut, då jag fattar att jag är i Spanien. Värmen slår emot en, fortfarande ljumma vindar fast vi är inne i november och härligt ljus som man fortfarande kan sola sig i. Folk ligger på stranden och barerna är öppna och det känns mer lockande att gå ner på Paseon, ta en afterworköl eller ett glas vin och ta in att man faktiskt bor här.

Tur att jag har goda vänner som också känner som jag, inte ska man väl gå hem än.

Oktober har nu passerat, jag har haft många olika känslor i kroppen då det är en jobbig månad för mig och min familj och det eskalerar och har sin kulmen den 29,de då det är årsdagen för diskotecksbranden. Jag tror alltid att "nu är jag stark" nu kan jag vara här i Spanien och tända ljus för mig själv eller med någon god vän som stöd och hedra Johanna men ack vad
jag bedrar mig, jag längtar alltid till Göteborg vid denna tiden, längtar efter alla vänner jag har fått tack vara den tragiska händelsen, vi har blivit som en familj. Förra året var jag där och jag ska nog planera för att vara där nästa år och jag får förlika mig med att jag missade fackeltåget.

Mitt stora stöd detta året var Åsa, vi åt middag tillsammans ute på en populär restaurang !Viva! heter den, lustigt nog ,det betyder ju "Leva", men det var bra där, vi hade Bengt Sändh som spelade för oss och en och annan vin blev det,  kl 23,42 kom personalen med ljus vi kunde tända och vi hade vår tysta minut, fin stämning var det och jag kände mig inte ensam.

När oktober går över till november släpper den ångesten man känner och livet blir mer normalt igen, jag förundras så över hur vårt psyke är konstruerat.

Nu ska jag njuta av det vackra vädret så länge jag kan då det faktiskt blir lite vinter till slut här också även om det inte kan mäta sig med Sverige!

måndag 9 september 2013

Stockholm tur och retur

Jag fick en inbjudan av Brandskyddsföreningen att få föreläsa på deras personalkonferens som skulle gå av stapeln  på Lidingö i Stockholm.

Jag kände mig både hedrad och nervös, tänk att jag skulle få föreläsa för personer som har arbetat med bränder, och fortfarande arbetar och har kurser i förebyggande arbete om bränder.

Föreläsningen hade som rubrik, "Att se människan bakom siffrorna"  ett nog så viktigt ämne.

Vi läser i tidningen om olyckor, katastrofer, olika händelser med många inblandade men får inte en hel bild av vad som händer. Vi tänker på offren, anhöriga och förfasas men sedan så bleknar det då vi bara har en halv bild av händelsen. Det är svårt att sätta sig in i de drabbades situation.

På denna konferens ville personalen så gott det var möjligt, sätta sig in i min upplevelse av backabranden.

jag fick två timma på mig, innan jag började så undrade jag om lyssnarna kanske ville ha en bensträckare efter en timma men vi bestämde att känslan får avgöra om det var lämpligt då och det kan jag säga, det var inte lämpligt! Vi var så uppslukade av historien både jag och dom!

Det är så underbart att föreläsa när man har alla med sig, det är en sådan energi i rummet.

Min syster Lotta var med och jag vågade nästan inte titta på henne då jag såg att det även blev känsligt för henne, då blev jag så berörd. Jag hade glömt att hon inte hade varit med på någon hel föreläsning tidigare och fast hon har varit mitt stöd alla dessa år, funnits vid min sida och vet ju "allt" så känns det att få det berättat detaljerat och att få höra mina reaktioner, mina känslor och hur mycket jag uppskattade henne då liksom nu.

Personalen var väldigt tagna efter föreläsningen och tackade mig, jag fick många kramar också, helt underbart!

Den hade haft sitt syfte, dom fick ett ansikte och en människa bakom siffrorna och många goda tankar om hur de kan fortsätta sitt viktiga arbete.

Lotta och jag  fick  chansen att hälsa på vår  bror och delar av hans familj när vi ändå var i Stockholm, vi bodde hos dom och hade jättetrevligt, passade på att grilla en kväll, vi  hade ju trots allt fortfarande semester.

måndag 29 juli 2013

Dessa små män med sina stora egon.

Nu var det ett tag sedan jag skrev då det har varit en del runt mig.

Sommar och besök, det händer en hel del vid denna årstiden och det är så roligt!

Jag har blivit "med bil" också så nu öppnar sig Andalusien och det kommer att bli många utflykter.

Det som fick mig att vilja skriva nu är den tragiska tågolyckan vid Santiago de Compostela, detta vansinne då en lokförare som man säger i Sverige, maskinist säger man här i Spanien, fick storhetsvansinne och var tvungen att visa sin "styrka och duktighet"  genom att köra alldeles för fort och det klarade inte tåget i en kurva och det tycker jag man kan räkna ut med lillfingret!

Jag kom osökt att tänka på kaptenen på den Italienska  båten Costa Concordia, likadant vansinne, likadant behov av att visa sig duktig då han tog båten så nära land, "för att vinka och visa sig" och båten gick på grund, kantrade och flera dog och många skadades.

Hur tänker dom? Hur kan man äventyra andra människors liv på detta sättet?

Så många som dog i tågolyckan bara för att en liten man med stort ego fick en knäpp?

Kryssningsfartyget som så klart kostade massor för rederiet, vilken förlust, och liven de kostade!

Det var en bussolycka i Italien nu också men det är inte klarlagt än om chauffören kört för fort eller om det var bromsarna det var fel på  men vi får väl veta det sen. 39 personer dog i den olyckan.

Så tragiskt, så farliga vi kan bli mot våra medmänniskor bara genom att sluta tänka klokt.

Å andra sidan, så underbara medmänniskor vi kan bli, vi känner sympati, empati och vill göra det vi kan för att hjälpa, om det så är att ge blod, jobba volontärt eller bara vara till hands och trösta vid en olycka, det värmer så gott att få tröstande kramar då vi chockas.


Jag tänker på den kön som bildades för att lämna blod vid tågolyckan, där står folk tålmodigt och vill göra det den kan för att bidra, jag känner oerhörd respekt för dem.

onsdag 12 juni 2013

Sjung om studentens lyckliga dar,,,,,

Ja, så är det studenttider då, facebook och tidningar är översållade med foton över glada studenter, även i min närmsta familj har vi haft en student.

Det känns så fint men även så vemodigt.

Där jag bor i Spanien har vi inte så tydliga årstider utan det är  typisk svensk höst och sen underbar sommar med en liten liten tid av vår och då blommar vi upp, uteserveringarna är fulla av folk och vi njuter, och stranden fylls med glada solbadare. Jag har inte badat i havet än, jag har blivit bortskämd med varmt hav så jag väntar lite men det är många som badar nu.

Det finns en svensk skola här så även här finns det studenter och jag gläds med dom men jag har kommit på mig med att det är denna tiden som påverkar mig mest i min saknad över Johanna.

Hon fick aldrig ta studenten,  jag minns att det var en mamma som gick till skolan då hennes son, som också omkom i branden, skulle ha gått ur skolan och hade plakat med hans bild och ville göra den dagen så fin hon kunde, ville dela denna dagen med hans klasskamrater och hedrade sin sons minne på detta sätt. Det var modigt tycker jag. På ett sätt skulle jag ha velat göra detsamma.

Jag fick ha en studentfest för min son, Thomas, och jag var så glad och ville göra den så fin,  han gick ur skolan 2003, och jag hade fixat plakat med hans bild och jag minns att han blev förvånad över att jag hunnit med att ordna det, han såg ju hur jag mådde mellan varven men det var ju självklart för mig.

Nu när jag tänker tillbaka önskar jag att jag hade gjort så mycket mer, önskar att han har ett minne av trevlig student, att vår sorg inte tog bort den goa känslan av att ha klarat skolan.

Jag var så stolt över Thomas, hjärtat svämmade över och jag ville verkligen ge honom det bästa.

Någon klok människa sa att  " jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade då"
väldigt kloka ord som jag lutar mig emot ibland.

Thomas kusin tog studenten i dagarna, jag var tyvärr inte med men Thomas skulle dit "mellan jobb"
då han inte var ledig men kan åka iväg en stund ibland.


 Jag känner att den studentfesten som jag ordnade ändå är ett gott minne för Thomas och att han gläder sig med sin kusin och minns sin egen student
 och den goa känslan det är att vara klar, att nu börjar en ny fas i livet.

fredag 17 maj 2013

Välkända ljud ger en känsla av trygghet

Jag har nyss haft besök av syster och bror, jättehärligt!

Det vi gjorde mest var att besöka den Internationella Ferian som gick av stapeln den första veckan i maj, lyssnade på bra musik, åt så god mat från många olika länder och njöt av vimlet av alla människor. Självklart besökte vi Casitan Peru, casita är små hus där olika länder är representerade med sin musik, sin mat och sin kultur. Brodern och via honom så är vi familj med peruaner, min sons kusiner har även rötter i Peru och det kändes mysigt att gå in i Casitan, ta en Pisco Souer och njuta av fantastisk dansuppvisning.

En annan Casita vi uppskattade var Australien, brorsan åt kängruburgare varje dag och vi lyssnade på härlig rock och/pop.

Vi hann även med några utflykter och en av dom gick till Marbella. Där tog vi en Catamaran över till Puerto Banus och vi njöt av båtturen och sen när vi kom i hamn njöt vi av promenaden vid hamnen, tittade på alla båtarna och ja, en del av dom är riktiga Yachter!

Vi stannade och tog en glass och kaffe, för övrigt den dyraste glass jag ätit men är man i Puerto Banus så kostar det. Jag kände mig så harmonisk, lugn och bara trivdes av ljuden av fåglar, båtar och människors sorl.

Jag kommenterade det till mina syskon, hur jag kände mig och då sa Lasse, brodern, att det är ju inte så konstigt, denna miljö är och har varit vår uppväxt, en så stor del av vårt liv i Göteborg och vår skärgård. Ja, han hade ju rätt, jag hade inte tänkt på det men självklart påminde detta mig om Källö, båten och svensk sommar.

Så välbekanta ljud, dofter, miljö får en verkligen att känna sig trygg, det var precis det jag kände mig just då och naturligtvis bidrog det av att jag hade mina kära med mig.

tisdag 23 april 2013

Att gråta, är det svaghet eller ett naturligt sätt att visa känslor?

Jag har funderat lite på detta med gråt, varför anses det svagt att gråta när man är vuxen? Särskilt en vuxen man?

Jag mötte en mamma i dag på väg till jobbet, hon skulle till skolan med sin  dotter som kunde vara så där 6 år. Dottern grät och modern var irriterad, kanske var de sena på grund av att dottern uppenbarligen inte ville till skolan och kanske hade krånglat hemma. Vi accepterar inte att så "stora" barn gråter.

Jämför det med ett litet barn som precis ska skolas in på förskolan, barnet gråter hjärtskärande och mamman får så ont i hjärtat, har så svårt att lämna barnet, gråten är en signal att något är fel, barnet vill inte skiljas från mamman, eller pappan.

Ett helt naturligt sätt att visa känslor med andra ord. Naturen har gett oss detta verktyg så vi blir omhändertagna, hjälpta, får visad sympati.

Större barn och vuxna, som kanske har så mycket gråt inom sig, får inte släppa ut den, det anses svagt, besvärande, vi har svårt att ta hand om den. Och där tänker jag på vuxna män, de ska vara så starka och omhändertagande men ingen tar hand om dom!

Tänk er om en man i er närhet började gråta, tänk vad vi skulle vrida oss besvärat, inte veta vad vi skulle göra, möjligen, om vi visste att han precis har fått sorg då, kanske vi kan ta honom i vår famn och trösta, i alla fall lite. Det är lättare om det är en kvinna, sympatin och trösten kommer mer naturligt.

Men vi har inte så mycket tålamod, ingen får gråta "i all evighet", det orkar vi inte med.

Nu generaliserar jag, alla är inte sådana men samhället har blivit så avtrubbat av människors känslor och gråt, vi får inte ont i hjärtat och vill göra allt bra för den som gråter, inte så självklart i alla fall.

Jag har människor omkring mig från andra kulturer och det verkar som om dom fortfarande har lite lättare att gråta, även männen fast så klart, männen ska även i dessa kulturer vara "starka".

Så, släpp ut gråten!! Det är så befriande skönt när man har gråtit hejdlöst och känner sig tom, utmattad men lugn och stark igen!