När ett barn försvinner

Jag tittade på en film i helgen med bl,a Michelle Pfeiffer, hon spelade en tvåbarnsmamma som skulle på en reunion och var på ett hotell och skulle checka in, storebror som var ca 6 år skulle passa lillebror som var 3 år, hålla handen och vakta tills mamma kom tillbaka.

Man fick tidigt i filmen en domedagskänsla, man förstår att något förfärligt ska hända.
Lillebror försvinner, ett ögonblicksverk, borta!

Jag har sett denna filmen tidigare men nu SÅG jag den, nu KÄNDE jag, så fasansfullt, så overkligt så maktlös man är.

Filmen väckte ett minne hos mig, ett minne jag förträngt då det slutade lyckligt för min del.

Jag var tillsammans med mina dagbarn och sonen Thomas som då var 6 år,  i Slottskogen  i Göteborg, den nya säldammen skulle invigas och det skulle bjudas på gratis tårta och festligt skulle det bli.

Det var så mycket folk, det borde jag ha förstått men jag gillar att göra saker så vi hade åkt dit utan att jag tänkte så mycket.

Vi gick runt lite, tittade på underhållningen och fick så småningom tårta och sen gick vi upp till säldammen som var huvudpunkten den dagen.
Så mycket folk, sådan trängsel, jag höll hårt i dagbarnen, en i kärra, två som höll i handtaget och Thomas som sprang omkring. Thomas satte sig på en kant vid planket som skyddade sälarna, jag kollade honom hela tiden.

Ett ögonblick tog det, en vändning på huvudet räckte så var han borta!

Jag blev stel av skräck, paniken växte och jag började irra runt, blev kissnödig av stress och vanmakt, herregud, vad ska jag göra!
 Jag letade en bra stund, gick ner till scenen som fanns och bad dom ropa upp att min son var borta, de sa att många barn försvunnit från sina föräldrar och det gjorde mig ju inte mindre stressad.

Jag ville gråta men höll mig då jag inte ville skärra upp dagbarnen mer än jag gjort.
Till slut ringde jag polisen och lämnade signalementet på Thomas och tänkte att jag måste åka hem med dagbarnen och åka tillbaka ensam, säga till pappan och min man.

När vi satt i bilen sa det stora dagbarnet som var lika gammal som Thomas, "ska vi lämna Thomas här" "ska vi åka hem utan honom"   jag ville bara skrika, "tyst, tyst" men jag kramade ratten och sa att jag ska åka tillbaka och hämta honom när jag lämnat er.

Johanna och Orhan var hemma, Johanna hämtade en påse lördagsgodis hon sparat, Orhan åkte och hämtade sin kusin och Thomas pappa åkte med mig. Vi satt tysta i bilen tillbaka.

Väl i Slottskogen gick vi åt olika håll och Johanna gick med mig, hon sa med gråten i halsen, "när vi hittar Thomas ska han få en kram och detta lördagsgodis som jag sparat",  jag kramade henne och kände en värme i hjärtat,   lika  mycket som dom bråkar,  lika mycket älskar de varandra när det väl gäller.

Det var Orhans kusin som hittade Thomas.
De kom gående emot mig och jag kände en så otrolig tacksamhet att han hittades välbehållen.
"vart tog du vägen mamma" sa han. "vart tog du vägen sa jag" vi hade helt enkelt missat varandra.
Han fick kramar, han fick godis och mitt samvete fick sig en ordentlig törn.

Filmen jag såg slutade också lyckligt, sonen hittades till slut.

Nu hoppas jag att den pojke som försvunnit i Hässleholm också kommer tillrätta, att hans kära får krama honom och ge honom det han allra mest tycker om.

Drömmar är själens spegel

Jag har drömt så mycket nu på senaste tiden. Det märkliga är att jag drömmer så mycket om mina barn när de var små, vid 6-9 årsåldern. Faktiskt så drömmer jag även om deras pappa, klart då vi i själen är en familj.

Jag funderar mycket på detta, varför drömmer jag om dem nu?
vad triggar igång detta?

Jag är ju fast övertygad om att drömmar vill säga oss något, vårt undermedvetna kommer fram i sömnen som drömmar.

Jag tittar runt mig när jag är på stranden, sitter på en restaurang eller bar,
senast var jag på Bluesfestival i Mijas som var väldigt trevlig och då ser jag barnen, de är med sina föräldrar, det är så skönt här, barnen får vara med och jag märker inget gnäll eller sura miner.

 Det som slog mig när vi kom upp till Mijas, det första jag såg där på torget var scenen, stolar, bord och barer runt om som sålde alla de sorters drycker och mat och bredvid var en hoppborg!

Jag log för mig själv, så typiskt här, en plats för barnen att leka på.

Kan det vara detta som får mig att minnas? Att drömma?

Jag ville gärna ha med mig mina barn när vi gjorde saker, vi var på Källö, vår sommarö, och barnen fanns med, de hade en plats, vi delade sommaren, så härligt!

De var även med sin pappa vid hans sommarparadis när han var liten, Öregrund i Roslagen, och barnen älskade att vara där och den miljön har varit i mina drömmar nu.

Ibland tog Lotta, syrran, och jag och barnen en tur över till Danmark, också sköna minnen.

Märkligt.

Jag vill knappt vakna efter en sådan dröm, ligger kvar länge och känner den känslan som finns i mig, njuter av minnena och hoppas på att jag drömmer nästa natt igen.

Är man ensam om man går ensam till stranden?

Det har varit midsommar i Sverige och jag åkte till "min" stad Göteborg för att fira med familjen, Åsa åkte till "sin" stad, Vejbystrand och Nina har varit i Stockholm ett tag nu och jobbat extra där. Vi har åkt lite omlott så jag har varit "ensam" i Fuengirola några dagar och på helgen har jag varit på stranden.

Jag har aldrig åkt till badet eller stranden ensam i Göteborg, alltid med vänner eller barnen när de var små. Man ville alltid ha sällskap, ha någon att dela dagen med.

Här är det så skönt, jag går till "min" strand, mina killar, två bröder som sköter om den stranden och hyr ut solstolar, de är så gulliga, hälsar igenkännande, vet precis var jag vill ligga och sola och tar hand om mig, vill jag att de ska hämta öl eller sangria så gör de det med glädje och jag känner mig aldrig ensam på stranden, det kan komma bekanta och lägga sig och sola vid mig,  vi blir fler och fler som kommer till denna stranden och det finns folk att prata med om man vill.

Jag tänker på skillnaden på att åka  och bada i Sverige och här,  märkligt, här känner jag en gemenskap fast jag går ensam till stranden.

Jag är en person som älskar att betrakta, jag studerar människorna och har inte tråkigt en sekund!

Jag hade en fin midsommar fast vädret i Sverige var tråkigt, jag fick ju vara med sonen och hans flickvän Sara plus resten av familjen och passade på att träffa vänner.

 Jag tänker mycket på det här med vädret, jag hade ju en returbiljett till detta paradis men alla andra?

Jag förstår mig själv mer och mer och mitt behov av att göra detta val, byta land.
Det är ju inte alla förunnat att göra detta innan pensioneringen så jag skattar mig lycklig och väntar på att vänninan ska komma efter när hon pensionerar sig, vi passar så bra här!

PS. Jag får ju inte glömma fotbollen! Spanien vann EM och det vill jag lova, det var gemenskap för hela slanten hela kvällen!