Ett steg mellan Sverige och Spanien

Det är märkligt detta, hur vi upplever vår vardag som kan vara så olika från timme till timme.

Jag jobbar i ett Svenskt företag, sitter med ett headset på mig och talar med svenska kunder hela dagarna. Supportar deras larm vid fel. jag sitter i mitten av lokalen med fönstret en bit bort så jag ser inte ut om jag inte sträcker på mig.

Det gör att jag skapar en liten "bubbla" runt mig, skärmar av mig och låter kunden komma i fokus och däremellan kunna gå in på bl.,a facebook, läsa Gt och Aftonbladet, (vi får det om det inte är telefonkö) underbar arbetsplats, och jag är så svensk!

Klockan 17,00, kön är borta och jag ska gå hem, eller???

Det är nu, ett steg mellan kontoret och ut, då jag fattar att jag är i Spanien. Värmen slår emot en, fortfarande ljumma vindar fast vi är inne i november och härligt ljus som man fortfarande kan sola sig i. Folk ligger på stranden och barerna är öppna och det känns mer lockande att gå ner på Paseon, ta en afterworköl eller ett glas vin och ta in att man faktiskt bor här.

Tur att jag har goda vänner som också känner som jag, inte ska man väl gå hem än.

Oktober har nu passerat, jag har haft många olika känslor i kroppen då det är en jobbig månad för mig och min familj och det eskalerar och har sin kulmen den 29,de då det är årsdagen för diskotecksbranden. Jag tror alltid att "nu är jag stark" nu kan jag vara här i Spanien och tända ljus för mig själv eller med någon god vän som stöd och hedra Johanna men ack vad
jag bedrar mig, jag längtar alltid till Göteborg vid denna tiden, längtar efter alla vänner jag har fått tack vara den tragiska händelsen, vi har blivit som en familj. Förra året var jag där och jag ska nog planera för att vara där nästa år och jag får förlika mig med att jag missade fackeltåget.

Mitt stora stöd detta året var Åsa, vi åt middag tillsammans ute på en populär restaurang !Viva! heter den, lustigt nog ,det betyder ju "Leva", men det var bra där, vi hade Bengt Sändh som spelade för oss och en och annan vin blev det,  kl 23,42 kom personalen med ljus vi kunde tända och vi hade vår tysta minut, fin stämning var det och jag kände mig inte ensam.

När oktober går över till november släpper den ångesten man känner och livet blir mer normalt igen, jag förundras så över hur vårt psyke är konstruerat.

Nu ska jag njuta av det vackra vädret så länge jag kan då det faktiskt blir lite vinter till slut här också även om det inte kan mäta sig med Sverige!