Att gråta, är det svaghet eller ett naturligt sätt att visa känslor?

Jag har funderat lite på detta med gråt, varför anses det svagt att gråta när man är vuxen? Särskilt en vuxen man?

Jag mötte en mamma i dag på väg till jobbet, hon skulle till skolan med sin  dotter som kunde vara så där 6 år. Dottern grät och modern var irriterad, kanske var de sena på grund av att dottern uppenbarligen inte ville till skolan och kanske hade krånglat hemma. Vi accepterar inte att så "stora" barn gråter.

Jämför det med ett litet barn som precis ska skolas in på förskolan, barnet gråter hjärtskärande och mamman får så ont i hjärtat, har så svårt att lämna barnet, gråten är en signal att något är fel, barnet vill inte skiljas från mamman, eller pappan.

Ett helt naturligt sätt att visa känslor med andra ord. Naturen har gett oss detta verktyg så vi blir omhändertagna, hjälpta, får visad sympati.

Större barn och vuxna, som kanske har så mycket gråt inom sig, får inte släppa ut den, det anses svagt, besvärande, vi har svårt att ta hand om den. Och där tänker jag på vuxna män, de ska vara så starka och omhändertagande men ingen tar hand om dom!

Tänk er om en man i er närhet började gråta, tänk vad vi skulle vrida oss besvärat, inte veta vad vi skulle göra, möjligen, om vi visste att han precis har fått sorg då, kanske vi kan ta honom i vår famn och trösta, i alla fall lite. Det är lättare om det är en kvinna, sympatin och trösten kommer mer naturligt.

Men vi har inte så mycket tålamod, ingen får gråta "i all evighet", det orkar vi inte med.

Nu generaliserar jag, alla är inte sådana men samhället har blivit så avtrubbat av människors känslor och gråt, vi får inte ont i hjärtat och vill göra allt bra för den som gråter, inte så självklart i alla fall.

Jag har människor omkring mig från andra kulturer och det verkar som om dom fortfarande har lite lättare att gråta, även männen fast så klart, männen ska även i dessa kulturer vara "starka".

Så, släpp ut gråten!! Det är så befriande skönt när man har gråtit hejdlöst och känner sig tom, utmattad men lugn och stark igen!

Ny sorg väcker gammal sorg, ny saknad väcker gammal saknad.

Nu har vi kommit till slutet på tömningen och överlåtelsen av vårt barndomshem. Jag har väldigt blandade känslor för detta. Både sorg och lättnad. Sorg för att en del av vårt liv nu försvinner för alltid, och lättnad över att nu äntligen är det färdigt och oåterkalleligt.

Jag sörjer min far och saknar honom, det trodde jag inte jag skulle göra, missförstå mig rätt, han var färdig med livet, han ville bara lämna det och "gå vidare" och vi visste att han var nöjd, men ändå, sorg och saknad kommer. Och det väcker gammal sorg till liv, så mycket som jag har tänkt på mamma och Johanna nu den senaste tiden, så ledsen jag har känt mig många gånger, ibland har jag inte riktigt förstått varför jag var ledsen men insett att det måste ju vara för att man rensar bland minnen, foton, personliga saker som  har betytt något för de som nu är borta.

Jag var i Göteborg över påsken, både för att träffa min familj och även för att rensa det sista och då passade jag på att rensa en gång till bland Johannas saker. Först sparar man på "allt", sen ser man att det är en hel del som kan rensas bort och man sparar på det allra viktigaste. Men det tar på en, man blir väldigt trött, emotionellt trött och det hugger faktiskt i hjärtat. Men, och det är märkligt, det känns även som om jag har träffat Johanna igen! Allt blir så levande, jag är så tacksam över att jag har mina minnen.

Mamma fick Alzheimers, det måste vara en av de värsta sjukdomarna man kan få då man blir berövad sina minnen. Måtte jag slippa den, måtte jag bli som pappa som hade hjärnan helt klar, som kunde berätta de mest fantastiska historier av det  han och mamma varit med om  under deras liv, deras resor och äventyr. Det var som på gammal tid då det inte fanns tv, de äldre berättade och de yngre lyssnade andäktigt. Pappa njöt de gånger då alla vi syskon var samlade och han fick berätta, verkligen härliga tider.

Nu är vi sex syskon kvar, med våra familjer och spridda över landet och europa.

Vår äldsta bror har startat en ny tradition, vi hade den lite innan också för många år sedan, han tar nu över manteln och bjöd oss syskon och de barn som kunde närvara på Brunch på Hotell Liseberg Heden, och det uppskattades verkligen.

En gång om året ska vi i alla fall träffas alla, gå till Heden och äta brunch och umgås, boende fixar vi och brodern vill bjuda oss, en skön tradition att se fram emot.