Jag har funderat lite på detta med gråt, varför anses det svagt att gråta när man är vuxen? Särskilt en vuxen man?
Jag mötte en mamma i dag på väg till jobbet, hon skulle till skolan med sin dotter som kunde vara så där 6 år. Dottern grät och modern var irriterad, kanske var de sena på grund av att dottern uppenbarligen inte ville till skolan och kanske hade krånglat hemma. Vi accepterar inte att så "stora" barn gråter.
Jämför det med ett litet barn som precis ska skolas in på förskolan, barnet gråter hjärtskärande och mamman får så ont i hjärtat, har så svårt att lämna barnet, gråten är en signal att något är fel, barnet vill inte skiljas från mamman, eller pappan.
Ett helt naturligt sätt att visa känslor med andra ord. Naturen har gett oss detta verktyg så vi blir omhändertagna, hjälpta, får visad sympati.
Större barn och vuxna, som kanske har så mycket gråt inom sig, får inte släppa ut den, det anses svagt, besvärande, vi har svårt att ta hand om den. Och där tänker jag på vuxna män, de ska vara så starka och omhändertagande men ingen tar hand om dom!
Tänk er om en man i er närhet började gråta, tänk vad vi skulle vrida oss besvärat, inte veta vad vi skulle göra, möjligen, om vi visste att han precis har fått sorg då, kanske vi kan ta honom i vår famn och trösta, i alla fall lite. Det är lättare om det är en kvinna, sympatin och trösten kommer mer naturligt.
Men vi har inte så mycket tålamod, ingen får gråta "i all evighet", det orkar vi inte med.
Nu generaliserar jag, alla är inte sådana men samhället har blivit så avtrubbat av människors känslor och gråt, vi får inte ont i hjärtat och vill göra allt bra för den som gråter, inte så självklart i alla fall.
Jag har människor omkring mig från andra kulturer och det verkar som om dom fortfarande har lite lättare att gråta, även männen fast så klart, männen ska även i dessa kulturer vara "starka".
Så, släpp ut gråten!! Det är så befriande skönt när man har gråtit hejdlöst och känner sig tom, utmattad men lugn och stark igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar