Är man ensam om man går ensam till stranden?

Det har varit midsommar i Sverige och jag åkte till "min" stad Göteborg för att fira med familjen, Åsa åkte till "sin" stad, Vejbystrand och Nina har varit i Stockholm ett tag nu och jobbat extra där. Vi har åkt lite omlott så jag har varit "ensam" i Fuengirola några dagar och på helgen har jag varit på stranden.

Jag har aldrig åkt till badet eller stranden ensam i Göteborg, alltid med vänner eller barnen när de var små. Man ville alltid ha sällskap, ha någon att dela dagen med.

Här är det så skönt, jag går till "min" strand, mina killar, två bröder som sköter om den stranden och hyr ut solstolar, de är så gulliga, hälsar igenkännande, vet precis var jag vill ligga och sola och tar hand om mig, vill jag att de ska hämta öl eller sangria så gör de det med glädje och jag känner mig aldrig ensam på stranden, det kan komma bekanta och lägga sig och sola vid mig,  vi blir fler och fler som kommer till denna stranden och det finns folk att prata med om man vill.

Jag tänker på skillnaden på att åka  och bada i Sverige och här,  märkligt, här känner jag en gemenskap fast jag går ensam till stranden.

Jag är en person som älskar att betrakta, jag studerar människorna och har inte tråkigt en sekund!

Jag hade en fin midsommar fast vädret i Sverige var tråkigt, jag fick ju vara med sonen och hans flickvän Sara plus resten av familjen och passade på att träffa vänner.

 Jag tänker mycket på det här med vädret, jag hade ju en returbiljett till detta paradis men alla andra?

Jag förstår mig själv mer och mer och mitt behov av att göra detta val, byta land.
Det är ju inte alla förunnat att göra detta innan pensioneringen så jag skattar mig lycklig och väntar på att vänninan ska komma efter när hon pensionerar sig, vi passar så bra här!

PS. Jag får ju inte glömma fotbollen! Spanien vann EM och det vill jag lova, det var gemenskap för hela slanten hela kvällen!