När ett barn försvinner

Jag tittade på en film i helgen med bl,a Michelle Pfeiffer, hon spelade en tvåbarnsmamma som skulle på en reunion och var på ett hotell och skulle checka in, storebror som var ca 6 år skulle passa lillebror som var 3 år, hålla handen och vakta tills mamma kom tillbaka.

Man fick tidigt i filmen en domedagskänsla, man förstår att något förfärligt ska hända.
Lillebror försvinner, ett ögonblicksverk, borta!

Jag har sett denna filmen tidigare men nu SÅG jag den, nu KÄNDE jag, så fasansfullt, så overkligt så maktlös man är.

Filmen väckte ett minne hos mig, ett minne jag förträngt då det slutade lyckligt för min del.

Jag var tillsammans med mina dagbarn och sonen Thomas som då var 6 år,  i Slottskogen  i Göteborg, den nya säldammen skulle invigas och det skulle bjudas på gratis tårta och festligt skulle det bli.

Det var så mycket folk, det borde jag ha förstått men jag gillar att göra saker så vi hade åkt dit utan att jag tänkte så mycket.

Vi gick runt lite, tittade på underhållningen och fick så småningom tårta och sen gick vi upp till säldammen som var huvudpunkten den dagen.
Så mycket folk, sådan trängsel, jag höll hårt i dagbarnen, en i kärra, två som höll i handtaget och Thomas som sprang omkring. Thomas satte sig på en kant vid planket som skyddade sälarna, jag kollade honom hela tiden.

Ett ögonblick tog det, en vändning på huvudet räckte så var han borta!

Jag blev stel av skräck, paniken växte och jag började irra runt, blev kissnödig av stress och vanmakt, herregud, vad ska jag göra!
 Jag letade en bra stund, gick ner till scenen som fanns och bad dom ropa upp att min son var borta, de sa att många barn försvunnit från sina föräldrar och det gjorde mig ju inte mindre stressad.

Jag ville gråta men höll mig då jag inte ville skärra upp dagbarnen mer än jag gjort.
Till slut ringde jag polisen och lämnade signalementet på Thomas och tänkte att jag måste åka hem med dagbarnen och åka tillbaka ensam, säga till pappan och min man.

När vi satt i bilen sa det stora dagbarnet som var lika gammal som Thomas, "ska vi lämna Thomas här" "ska vi åka hem utan honom"   jag ville bara skrika, "tyst, tyst" men jag kramade ratten och sa att jag ska åka tillbaka och hämta honom när jag lämnat er.

Johanna och Orhan var hemma, Johanna hämtade en påse lördagsgodis hon sparat, Orhan åkte och hämtade sin kusin och Thomas pappa åkte med mig. Vi satt tysta i bilen tillbaka.

Väl i Slottskogen gick vi åt olika håll och Johanna gick med mig, hon sa med gråten i halsen, "när vi hittar Thomas ska han få en kram och detta lördagsgodis som jag sparat",  jag kramade henne och kände en värme i hjärtat,   lika  mycket som dom bråkar,  lika mycket älskar de varandra när det väl gäller.

Det var Orhans kusin som hittade Thomas.
De kom gående emot mig och jag kände en så otrolig tacksamhet att han hittades välbehållen.
"vart tog du vägen mamma" sa han. "vart tog du vägen sa jag" vi hade helt enkelt missat varandra.
Han fick kramar, han fick godis och mitt samvete fick sig en ordentlig törn.

Filmen jag såg slutade också lyckligt, sonen hittades till slut.

Nu hoppas jag att den pojke som försvunnit i Hässleholm också kommer tillrätta, att hans kära får krama honom och ge honom det han allra mest tycker om.