Drömmar är själens spegel

Jag har drömt så mycket nu på senaste tiden. Det märkliga är att jag drömmer så mycket om mina barn när de var små, vid 6-9 årsåldern. Faktiskt så drömmer jag även om deras pappa, klart då vi i själen är en familj.

Jag funderar mycket på detta, varför drömmer jag om dem nu?
vad triggar igång detta?

Jag är ju fast övertygad om att drömmar vill säga oss något, vårt undermedvetna kommer fram i sömnen som drömmar.

Jag tittar runt mig när jag är på stranden, sitter på en restaurang eller bar,
senast var jag på Bluesfestival i Mijas som var väldigt trevlig och då ser jag barnen, de är med sina föräldrar, det är så skönt här, barnen får vara med och jag märker inget gnäll eller sura miner.

 Det som slog mig när vi kom upp till Mijas, det första jag såg där på torget var scenen, stolar, bord och barer runt om som sålde alla de sorters drycker och mat och bredvid var en hoppborg!

Jag log för mig själv, så typiskt här, en plats för barnen att leka på.

Kan det vara detta som får mig att minnas? Att drömma?

Jag ville gärna ha med mig mina barn när vi gjorde saker, vi var på Källö, vår sommarö, och barnen fanns med, de hade en plats, vi delade sommaren, så härligt!

De var även med sin pappa vid hans sommarparadis när han var liten, Öregrund i Roslagen, och barnen älskade att vara där och den miljön har varit i mina drömmar nu.

Ibland tog Lotta, syrran, och jag och barnen en tur över till Danmark, också sköna minnen.

Märkligt.

Jag vill knappt vakna efter en sådan dröm, ligger kvar länge och känner den känslan som finns i mig, njuter av minnena och hoppas på att jag drömmer nästa natt igen.