Ett brev betyder så mycket,,

Får man läsa andras brev?

Nej, det får man inte. I alla fall om personen är i livet och inte har bett dig läsa hans eller hennes brev.

Men om personerna som breven  gäller inte längre finns här ibland oss då menar jag att universum ger sitt godkännande.

Vi syskon håller på att rensa ut vårt barndomshem då både far och mor nu är borta och, tack och lov, var det vår äldsta brors döttrar som  bestämt sa ifrån att vi inte fick slänga någonting innan de hade fått gå igenom alla dokument och gamla brev och foton. Vi slängde väldigt mycket, saker som vi gick igenom och ansåg att det var ok att slänga och flickorna gick igenom brev och foton och härligt nog också gamla dokument och de hittade massor! Massor av brev, dokument som vår nostalgiska mor hade sparat om oss barn, jag till och med fick det bandet som satt runt min fot när jag föddes!

Och jag är 62 år!

Vi är 6 syskon och hon hade sparat alla barnens bvc-kort, födelsedokument, och andra små saker som vi hade ritat eller annat vi gjort i skolan. Jag blev så rörd då jag såg allt detta.

Det som har berört mig mest är brev som mamma och pappa skrev till varandra då han var ute på en världsomsegling med Älvsnabben, tidigare ett minfartyg under andra världkriget men sedan blev ett skolskepp för officerare. Pappa var då sjöofficer och skulle ha hand om teletrafiken ombord Han var ute mellan 1954-1955 och då hade fyra barn kommit till världen,
mamma var alltså 27 år, (hon fick barn tidigt) och ensam hemma med oss! Vilket jobb! Och hon klagade aldrig.

Jag hade ibland under min uppväxt undrat över deras känslor för varandra, det kanske alla barn gör någon gång?

Vi hade ett väldigt kärleksfullt hem och mor och far kramades och pussades ofta men ändå.

Nu har jag fått svar, dessa brev de skrev till varandra är genomsyrade av kärlek och längtan, beskrivande känslor och målande i sin berättelse om sina olika vardagssysslor på var sitt håll. Jag kan förstå att dessa brev var efterlängtade av de båda, de höll dem uppe under denna tuffa tiden.

Jag kan sakna detta, att vi inte skickar brev till varandra längre utan nu är det mail som gäller, oftast i alla fall, tänk så mysigt det är att få öppna ett brev, lukta på det och drömma sig bort en stund i vardagen.

Kärleken hittar sina vägar

Nu har facebook och butiker varit översållade av kärleksbudskap, chokladerbjudande, blommor till kärleken och jag har tänkt en del på detta.

Det började med att jag läste om att Molly och Danny, melodifestivalen ni vet, har funnit varandra. Så härligt tycker jag.

Runt mig i min vardag och i den precisa närheten har jag också kärlekspar som trodde att "livet var slut" då de förlorade sin älskade, sagan tog slut.

Men kärleken hittar nya vägar, kärleken vill vara, vi är gjorda för att älska så det tar överhanden, tack och lov, den frodas och till och med bär frukt av att det blir fler små människor att älska!!

Jag känner mig ödmjuk över detta, att vid förluster kan vi älska igen, och igen, så fantastiskt.

Är vi öppna för förändringar, för att det finns något och någon för oss där ute, välkomna det, var inte rädd, det enda farliga är om vi låser oss och inte vågar öppna våra hjärtan.

Alla Hjärtans Dag har i alla fall något gott med sig, vi blir medvetna om det som är viktigt och det vi har runt oss.

Det är så många jag älskar så ibland känns det som om hjärtat svämmar över, en underbar känsla!!

Men, det händer inte mig,,,,,

Jo, det gör det.  Detta tänkande "det händer inte mig"  kan ställa till med så mycket skada, och det gör det också, hela tiden.

Nu har jag den hemska discoteksbranden i Brasilien i tankarna.
Så lik "Backa branden"
Samma typ av bilder

Lika chockade människor  irrandes utanför lokalen
Sjukvårdare med syrgas som försöker rädda
Anhöriga som nu sitter och väntar på listor med namn

Så fruktansvärt tragiskt, så fruktansvär onödigt. Så många tårar och ilska och sorg som flödar nu.

Jag kommer aldrig att förstå hur man kan avfyra raketer inomhus, hur man ens kan komma på tanken att göra det med vilje. Har det inte visat sig i historien att discotek har brunnit tack vare dessa fyrverkerier?

Har inte ungdomar dött tidigare tack vare denna dumhet?

Ack, att vi inte blir visare med tiden, visare av misstag, visare av skador.

Måtte, måtte detta nu bli förbjudet, måtte, måtte människor fatta att detta kan hända vem som helst, när som helst.

Jag skänker alla drabbade mina tankar, mina sympatier, min värme  och jag vet med smärtsamt minne vad de nu har framför sig.

Nu ska 11,an i himlen in,,,,,

Det finns en sång som heter 34,an, "nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort, nu ska 34,an i himlen in". Jag tänker på den sången nu när vi håller på och tömmer vår barndomshem. Huset har varit i familjens ägo i 52 år!

Ni kan tänka er så mycket det sparats. En familj med 6 barn som alla har lämnat något efter sig då vi lämnade boet. Även en farmor har bott där och det fanns saker kvar efter henne också.

Mycket känslor och nostalgi, många skratt också då vi syskon med barn har rensat, valt saker och fyllt en jättestor kontainer med det vi inte ville ha.

Jag känner mig så glad då vi syskon har kommit närmare varandra, vi har valt utan bråk, utan missunsamhet och vi har pratat minnen, goa minnen, mitt hjärta känns lättare nu då det svåraste är gjort.
Problemet nu är väl var vi ska kunna träffas i framtiden alla, huset är stort och rymde många, jular och påsk har firats så nu får vi tänka på hur vi löser detta.

Om jag fick bestämma skulle jag vilja ha alla här hos mig en eller två ggr per år, tänk om det gick att lösa. Spanien är ett så trevligt land, lätt att komma hit nu med bra flygförbindelser som inte kostar "skjortan". Ja, jag ska jobba på det! *L*L*L*

Jag har en liten stuga också i Sverige, vi kan ha fest där men det där med att sova får vi lösa på annat sätt. Det är så att vi bor lite spridda över Sverige och jag bor på heltid i Fuengirola med undantag för semestrar. Syster yster är generös med plats också, trots liten lägenhet trycker vi in så många det går när vi firar något särskilt!


Ja, finns det hjärterum finns det stjärterum sägs det så vi fixar nog det.

Två små dansande pojkar kunde ena ett helt torg

Det har varit nyår och vi har firat detta också här i Fuengirola. Det har hänt en del i slutet på 2012 så jag har inte skrivit på länge men nu ville jag dela med mig.

Jag var ju hemma i göteborg på min systers födelsedag och då träffade jag pappa, vi pratade om Fuengirola som även han älskade, det var alltid så roligt då vi hade detta gemensamt. Den 4 december gick han plötsligt bort, han blev 88 år och han var färdig med livet sa han många gånger så han var säkert nöjd men vi syskon blev chockade, dödsfall kommer alltid oväntat. Nu blev jag så tacksam att jag så nyss hade träffat honom.

Jag åkte till Sverige igen för en så fantastisk minnesstund, så många kom och ville hedra och dela minnen om vår far, jag var riktigt rörd. Och en sådan blandning av kulturer i vår familj gör möten mer rika.

Tillbaka i Fuengirola kom julafton med kärt besök av svägerska, hennes dotter och barnbarn från Sverige, vi hade en jättehärlig jul och dagarna försvann så fort med fest och mycket shoppande för deras del.

Så nyår, vi blev medbjudna på middag på en restaurang vid hamnen, jag hade annat besök från Sverige, vänner,  de bodde inte hos mig men så klart ville vi fira denna kvällen tillsammans.

God mat, 4-rätters, gott vin och så trevliga människor, vad kan man mer begära!

Vi gick till kyrktorget inför tolvslaget, vi hade 12 vindruvor och champagne med oss, vi skulle ta en druva vid varje nedräkningsslag då det ska bringa tur för framtiden, vi proppade, skrattade och drack champagnen ur flaskan, helt underbart.

Det var en familj där med två så gulliga pojkar, ca 5 år och 7 år och de började dansa! Så otroligt bra var de så folk bildade en ring runt dem för att beskåda denna underhållning. Föräldrarna såg så stolta ut och jag förundrades över att all deras blyghet försvann i takt med den responsen de fick från publiken. Musiken var Mikael Jackson bl,a och det blev både breakdance och disko och lite gagnamstyle och när det sen blev salsamusik gungade nog hela torget!

Ja, det nya året började i god harmoni med fina medmänniskor, jag får ändå tacka livet som ger så mycket, och jag får lägga sorg och saknad i en liten ask och ta fram senare.

Fågelsång i december

Det är en märklig känsla jag får när jag går till jobbet på morgonen. Det var första advent i går och det snöar i sverige.

Här är det kyligt på morgonen men så fort solen går upp kommer värmen. Staden har blivit pyntad inför julen och det är vackra girlanger uppsatta över vägarna. Och på kyrktorget består girlangerna av vindruvsklasar gjorda av  silvertrådar som lyser upp på kvällen, så vackert.

Det är en tradition i Spanien att på nyårsafton vid tolvslaget äter man en druva vid varje klockringning då vindruvor symboliserar bra skörd och ett löfte om ett gott nytt år. Och på kyrktorget är det då fest, champange och druvor, därav druvklasarna just vid denna platsen.

Så i morse när jag gick till jobbet sjöng en fågel, precis så som de återvändande fåglarna i Sverige på våren, så fint och jag blev så rörd, och mitt minne vaknade, tänk vad våren ändå kan vara fin "hemma" i Göteborg. Så konstigt att känna vårkänsla nu i början av december!

Det är kanske så att dessa gulliga fåglar bor här nu och kommer till Sverige och förgyller våren och sommaren där.  I alla fall blev jag nostalgisk.  En del saker betyder mer än andra.

Men nu ska vi först fira jul och jag ska på julbord med jobbet den 8 december. Det brukar alltid bli så trevligt och det ska bli så gott med julmat, svensk julmat, man saknar det ändå.

Att mätta själen

Jag har varit i Sverige i 10 dagar. En anledning var att min älskade syster fyllde 50 år och vi firade henne i dagarna 3. Verkligen roligt att få vara med.

En annan anledning att jag ville vara kvar så många dagar var för att det var årsdagarna för branden som släckte våra barns liv. 14 år sedan Diskoteksbranden. 14 år,  både nyss och en evighet.

Det som är så märkligt är hur saker förändrar sig på några år.
De första årsdagarna kom man till minneslokalen, satt med de övriga anhöriga och vänner till våra barn, satt och mindes, sörjde, i sin egen värld och med varandra. När det var dags för ljuständning och tyst minut var vårt inre i uppror, känslor svallade och många tårar kom.

Nu ser jag en förändring. Vi kommer till backaplan, går först till Minnesstenen och tänder ljus där, går till lokalen och upp för trapporna utan dessa tunga steg som fanns tidigare, vi kan till och med tala med varandra när vi går upp.

Vi går in och hälsar på andra anhöriga, vänner, vi kramas och tittar på korten och de vackra blommorna som många har tagit med sig och lagt där inne, ler ett vemodigt leende och känner ett hugg av saknad men den tar inte överhanden.

Sen går vi en trappa ner, där serveras det kaffe, the, och kakor. Och det är här förändringen märks, vi sitter kvar länge, talar med varandra om livet, hur vi har det nu, vad vi gör, om barnbarn och familjer som växer. Vi har blivit en sammansvetsad familj som delar samma öde, vi saknar varandra och gläds när vi träffas, om än bara en gång om året. Tänk att det kan bli så.

Vid ljuständningen och den tysta minuten är vi allvarliga, känner den fina gemenskapen och att vi tillsammans hedrar våra barn, någon gråter tyst, någon är fortfarande i sitt sörjande men de allra flesta känner bara en stor vördnad,  det är mäktigt med 63 ljus.

Goa syster Lotta var med mig då sonen och svärdottern åkte hem, vi var kvar och tände ljus, sen var det dags att åka hem till henne och då togs vinet fram, lite smått och gott fanns kvar efter hennes fina kalas och vi kände att nu har själen fått näring, vi har laddat den inför det år som kommer.