När man som jag har bytt land och lämnat sin familj "därborta"får man ett behov av att ha en extrafamilj.
Det blir dom närmaste vännerna som blir den "nya" familjen.
Jag har Åsa, Nina och Kirsten som de närmaste, sen har jag fler som finns omkring som man räknar som vänner eller bekanta.
Jag har också Åsas mamma när hon är på besök, och Kirstens mamma och pappa träffar jag också.
Vi kallar oss "La Familia", fint!
Det finns även andra sätt att bygga familj, jag ser på Cesar Milan på helgerna till frukosten, jag tycker han är så fantastisk med sitt arbete med hundar och även med människor och ett program berörde mig särskilt, en kvinna som hade rörelsesvårigheter och sitter i rullstol, hon har en fantastisk hund som kan öppna dörrar, skåp, tända lampan och ta av henne tofflorna, så fantastiskt att se. Denna damen ville ha en kanin men var orolig för att hunden skulle jaga och bita kaninen. Cesar hjälpte henne, vande hunden vid kaninen och dess doft och sen skaffade hon två kaniner. Hunden och kaninerna sover tillsammans. Så sa han, hon bygger sin familj. Jag blir så rörd när jag tänker på det.
Nu blir vår cirkel bruten, Kirsten har bestämt sig för att flytta tillbaka till Norge, vi kom ner tillsammans, har snart varit här i 4 år! Det känns så ledsamt. Jag är glad för hennes skull, hon gör det som känns bra men oj vad jag kommer att sakna henne! Det känns som om "hon flyttar hemifrån", märklig känsla.
Så visst förstår jag föräldrar när deras barn väljer att bo utomlands att det är en sorg även om det i dag finns så bra flygförbindelser, nu blir Kirstens föräldrar lyckliga!
Och jag undrar då, hur är det för barnen när föräldrarna väljer att bo utomlands??
Och hur är det när ens moster flyttar utomlands???? Jo, när personen i fråga är en så varm människa som sprider sin levnadsglädje hur många mil som helst, så går det jättebra;)
SvaraRaderaJag kan bara tro att T känner likadant. Visst är det gott att finnas nära, men det är inte säkert man träffas IRL så mycket mer ändå, se på mig och en kär person som mäter 1.56 i strumplästen...;) Jag hoppas att hon gör sitt äventyr om fyra år:)Tänk att du bott där nere i fyra år nu...!
KRAM du fina goa
Du är så härlig Camilla!!Jo det är sant, inte träffas man så ofta fast man bor i samma land till och med i samma stad. Sonen var ju ok med att jag skulle flytta och jag åker ju rätt så ofta till Sverige så vi träffas då och då.Det är så skönt med internet så jag får "prata" lite med dig också! Och jag väntar så på kära "hon som mäter 1,56" ska bli så kul att dela detta livet med henne! Kram
RaderaJa visst är det så vännen! Blir så rörd av dina ord, och skattar mig lycklig för att vi funnit varandra, vänner som du är ovärderliga. Håller med dig...jag är glad för Kirstens skull men ledsen för att vi ej kommer att träffas så ofta framöver. Men sånt är livet antar jag. Ha en fin dag! Besitos Åsa
SvaraRaderaTack gulliga du, gott att vi har varandra!! Kram
RaderaJaja...som familjemedlem o syster kan jag ju alla fall konstatera att jag träffar kär syster som bor i Spanien oftare än kära bröder som bor i detta avlånga land.
SvaraRaderaOch sin familj kan man verkligen skapa själv, av de konstigaste konstellationer,eller som vi som tillhör dom som aldrig blir av med någon,inte ens skillsmässa får ju våra famlijeband att brista..*L*L*L*
Saknar dig syrran och längtar till Valborg!!!!!
Hahahaha, du är så go du!! Sant, när vi alla träffas är vi många! Nuvarande och ex blandat, så kul! Gott att vi alla är vänner med varandra, livet är för kort för ovänskap.
RaderaJag ser verkligen fram emot besöket Lotta och sant är det, vi täffas nog mest!! Kram