Ja, en sak är säker, så fort man föds är det vägen till att dö. Men man vet inte när man ska dö eller hur man ska dö. Alla vill väl leva friska tills man är gammal och nöjd med livet och tycker att "nu räcker det".
Men så kommer det sjukdomar, olyckor, katastrofer i vägen och lurar oss på livet. Ibland kan man själv ha ställt till det med oförsiktighet men oftast, oftast är det ödet som slår till.
Nu har det hänt en fruktansvärd bussolycka Schweitz i en tunnel, jag har sett bilder på chockade anhöriga som har kommit för att identifiera sina barn, små barn endast i 12-årsåldern, så fruktansvärt tragiskt. Och man tänker, varför händer detta?? Varför måste livet vara så farligt??
Vi som mist barn är ju så rädda om de barn vi har kvar, vi vill nästan kväva dom med omsorg och helst låsa dom inne hemma i vår famn så inget, inget händer dom. Men, så klart, vi vill ju inte att dom går miste om att leva, alltså biter vi ihop, önskar dom lycka till i livet och har alltid en liten darr på hjärtat. Kanske vi pratar lite mer, hälsar på lite oftare, bryr oss om lite "för mycket" men det brukar uppskattas ändå. :)
Våra barn är starka, vi får lita på att de klarar livet galant, gör goda val och tar hand om sig och de sina.
Nu går mina tankar till det Belgiska folket som har sorg, och jag tänker också på de barn som omkom på liknande sätt i en tunnel i Norge, Kistabarnen, det var då begreppet -krisomhändertagande-blev kännt för mig, Norge är ett föredömme när det gäller krisbearbetning, Atle Dyregrov blev ett ansikte för krispsykologi och han hade föreläsnigar i Sverige efter branden.
Det var också genom honom jag lärde mig hur viktigt det är att se platsen där våra barn/anhöriga miste livet.
Jag lägger blommor på platsen i mina tankar, tänder ljus och ber att livet ändå inte ska vara förgäves, vi tycker ju om att leva!
Ja du,man får igenkänningds tankar och känslor när man läser om så här förskräckliga olyckor som drabbar barn,och vet ju hur elendigt dom stackars annhöriga kommer att ha det framöver nu ,många tankar går till dom........<3
SvaraRaderaSå fint skrivet A-B.. Du sätter ord på det vi känner.. Vi som mist. Varma kramar till dig <3
SvaraRadera/Susanne
Så fruktansvärt med bussolyckan... och så ont det gör att bara tänka tanken... jag hörde en man som intervjuades i Nyhetsmorgon och han sa att vi som inte förlorat ett barn aldrig kan föreställa oss... och då tänkte jag så på dig...! Han var från organisationen FEBE, den känner du säker till redan.
SvaraRaderaÅh, just nu önskar jag att jag satt på din veranda och drack och åt något gott och att vi bara fick prata och prata och prata läänge. TUR att vi kan blogga och prata lite här i alla fall, och det andra kommer;)
Varm go kram!!
Hej, ja det skulle jag med vilja göra, vi har så mycket att prata om! Visst det kommer. Ja den föreningen, FEBE, var nog den första anhörigföreningen jag fick kännedom om långt innan jag själv behövde någon, den kom till efter bussolyckan i Norge, Kistabarnen, jag förstår att journalisterna intervjuar en anhörig som verkligen kan identifiera sig med en sådan olycka! Kramar till dom, och till dig!! Och ni andra som kommenterar här, jag blir så glad!
Radera