Det är inte meningen att detta skulle bli en blogg om sorg utan denna bloggen kom till för att ge er läsare en glimt av mitt nya liv här i Spanien och hur bra jag fått det. Men, ibland händer det något som trots allt får mig att gråta, får mig att minnas och saknaden efter Johanna rivs upp. Nu, märkligt nog, så blev jag väldigt känslosam och det var ett så fint foto på vår kronprinsessa och hennes fina lillprinsessa, Estell som satte igång det.
Fotot är så fint, sådan ömhet och kärlek strålar fram ur fotot, Victoria är så vacker på det och jag kom ihåg den känslan det var att själv få en dotter,
känslan som fyllde mig när Johanna föddes, hur hjärtat svämmade över av ömhet och kärlek, man älskade hela världen!
Man vill kunna ringa henne där i himlen och prata minnen, berätta hur det var när hon var liten, prata om gemensamma saker vi gjorde.
Då, när jag kände mig som mest ledsen kom jag ihåg en episod, Johanna, jag och brodern Thomas och även hennes dåvarande pojkvän Antonio satt i vardagsrummet på Solstrålegatan och jag hade tagit fram två kassar med foton som jag inte hade satt in i album och det var foto efter foto på Johanna när hon var liten och hennes uppväxt, foton på Thomas och Johanna i massor. Johanna tittar, skrattar och visar Antonio och så säger hon, "du måste ha älskat mig mycket". Jag blev så paff, tittade på henne och sa, " jag älskar dig mycket nu med", "jag älskar er båda två" så kramades vi hjärtligt!
Lustigt hur ungdomar tänker, tack och lov att jag fick den stunden med dom så jag kunde försäkra dom om att min kärlek var oförändrad.
Så, även om jag inte kan ringa till himlen fick jag en chance att säga det som var viktigt, det som fanns och finns i mitt hjärta.
Varma kramar till dig! Tänk vad det är viktigt att säga till varann att vi tycker om/älskar/uppskattar m m...till alla i familjen (självklart) men också de vi möter o känner för i olika sammanhang.
SvaraRaderaGoa kramar till dig med! Ja, visst är det viktigt, det man inte sa när man kunde, det ångrar man sen, vi måste våga säga att vi älskar och uppskattar våra vänner, familj och de vi har runt oss.
RaderaDu beskriver en sorg som är omsluten av så stor kärlek. Kärlek som man ofta tar förgiven, kärleken till sina närmaste. Jag brukar samla på ögonblick, stunder som jag låtsas trä på ett grässtrå. T.ex. i morse när jag parkerade bilen på mitt arbete, var sen, lite stressad. Då såg jag ett underbart spindelnät, med daggen hängande i trådarna. Jag stannade upp och ett minne från min barndom dök upp i huvudet. Ett minne som jag trädde på mitt strå, ett minne från skogspromenader med min far ... kanske var det en hälsning från min far, kanske bara telefonlinjen till/från himlen ser annorlunda ut. Kramkram Britt (vän till Lotta)
SvaraRaderaHej Britt, jo jag vet vem du är, :-)vad fint du skriver, ja så kan det vara, telefonlinjen är annorlunda, vi får små budskap här och där!Kram på dig med och tack för tipset, trä upp minnen på ett strå, den var .
RaderaUnderbara du, jag får tårar i ögonen av all kärlek du sprider runt dig, även bra energi som du lämnar ut! Var ett tag sen jag besökte din blogg nu. Men jag hoppas att du har det bra goa du.. Det märks att du beskriver allt från hjärtat.. Måste länka till dig i ett inlägg på min blogg i morgon om det är okej. Sov gott.. Massa kramar <3 /Marielle
SvaraRaderaHej, tack för de fina orden, du får jättegärna länka mig, jag blir bara glad.Jo jag har det jättebra, det är en så skön tid som kommit.Hoppas du har det fint också! Kram, Anne-Britt
RaderaÅh min vän, tänk så nära det ibland kan vara mellan lycka/glädje/skratt & sorg/tårar. O de e ju så ofantligt värdefullt med fina minnen, för att kunna plocka fram när de så väl behövs. Att leva i nuet, visa kärlek till nära & kära när de finns i vår närvaro! De e säkert så alla skulle vilja ha de men kanske inte alltid de blir så.
SvaraRaderaBlev själv känslosam när jag läste vad du skrev. Sen hittade jag något annat som även fångade min uppmärksamhet; http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-ar-likgiltigheten-som-dodar-en-manniska. Dystert men sant tyvärr. Därav är minnen en av många bra/nyttiga upplevelser oavsett reaktion, så att vi inte glömmer bort de som lämnat oss i detta liv, så att vi kan bearbeta, så att vi inte blir likgiltiga o inte vågar släppa känslorna fria oavsett vilka de må vara.
Då & då har jag mina fria samtal :)till framförallt pappa, men även till mormor, morfar Gustaf & Einar, farmor, farfar & alla andra som gått vidare. Det känns bra men de e klart de hade varit ännu bättre att kunna ha ett samtal med hörbart gensvar :)
Hjärtekram Åsa
Gulliga du, ja, jag har fått höra att vi ska prata med de som inte längre är med oss, de hör oss ändå och man mår bra själv av det!Jag hittade inte artikeln nu men jag har läst att barn som inte får kärlek tynar bort, det måste inte vara en mor/far, bara någon älskad dom så växer de! Kramar och kärlek till dig, Anne-Britt
Radera