Oviss väntan är slut

Nu har man hittat Marina och Pierre, Marina efter två år och Pierre efter drygt en månad.
 Jag har tänkt så mycket på deras familjer, tänkt på ovissheten  och undran över vad som hänt deras kära de har kännt, oron, ångesten.

Marina, dotter och syster.
Pierre, make, far , och son.

Och mammorna som säger, "jag är så glad, mitt i sorgen är jag glad".
Otroligt svårt att förstå dessa ord.  Men jag förstår dom orden. Jag har själv tänkt precis så.

Så kluvet, så märkligt, man är glad. Glad över att ens barn är hittad, ens make är funnen, man behöver inte undra mer. Sorgsen över att de inte är i livet längre men nu, nu får de börja sörja, nu kan man ordna en begravning, ta avsked, ha fina minnesstunder.

Ovisshet är den värsta tortyren, jag behövde bara vänta i två dagar tills jag fick identifiera Johanna, två fruktansvärda dagar.
Tänk då på dessa familjer, två år! En och en halv månad!
Eller på de som aldrig återfinns.

Efter tsunamin i Thailand 2004 fick många vänta i flera månader på att få besked om sina anhöriga, några har aldrig hittats, vilken mardröm.

Vi får vara glada över att det trots allt blir ett slut, att naturen märkligt nog lämnar tillbaka de försvunna på ett eller annat sätt, och förhoppningsvis att lagen får sin rätt också i fallet Marina.

Varma kramar till familjerna, nu börjar er sorgeresa och jag tänker på er!