Nu har det varit påsk i stora delar av världen. Här i Spanien säger man " Semana Santa",
Den heliga veckan.
Och här i Andalusien har det varit heliga processioner varje dag hela påsken, män som bär tunga vagnar på sina axlar där det är Jesus på korset, sörjande Maria och andra bibliska helgon. Män och kvinnor som går före eller efter med kåpor på sina huvuden bärandes på ljus eller religiösa symboler, allt akompanjerat av dova trummor, pulserande musik som väcker känslor.
Processionen går till Domkyrkan där evangeliet om jesus lidande läses upp och går sedan tillbaka till platsen där vagnarna förvaras. Kåporna som de bär ska symbolisera lidande och botgöring, under kåpan kan man sörja, på påskdagen avlägsnar man kåporna för att fira uppståndelsen.
Jag blev själv väldigt tagen av dessa processioner, även om jag inte är van vid detta rycks man med, väldigt speciellt att se män och kvinnor gråta då vagnarna går förbi, även unga kvinnor får tårar i ögonen.
Hela veckan har det också varit många bibliska filmer på TV, mycket bra filmer som jag hade glömt fanns, tänk så annorlunda traditioner vi har.
jag var ute på långfredagen och tittade sen såg jag flera processioner på TV, det räckte för mig att se en dag då jag har lite problem med att stå för länge.
Påskafton gick i "hedniskt" svenskt tecken, jag hade traditionel middag hemma med sill, ägg, snaps och annan god mat i glada vänners lag!!
Och påskgodis inte att förglömma!
tisdag 10 april 2012
måndag 2 april 2012
Att resa mellan kulturer
Och det vill jag lova, det var väldigt indiskt.
Det var vår förening som hade anordnat en kväll med god mat, indisk dans och utprovning av indisk klädnad Sari. Vilka vackra färger, vilket underbart tyg, så silkeslent!
Vår vän Nina är ursprungligen från Indien men adopterad och uppvuxen i Sverige och det var så fantastiskt att se henne prova Sari, dansa "Bollywood"dans och man kunde se att detta passade henne, hon var så vacker. Nu känner sig Nina väldigt svensk och man upplever henne svensk men jag kunde ändå inte låta bli att tänka " detta är hennes element".
Fyra tjejer i vår grupp tog på sig dessa fina Sari´s och hängde med i dansen, själv hade jag i vanlig ordning ätit för mycket, det var ju så himla gott, och stod över då jag var så mätt och kände mig mig helt orkeslös.
Det gjorde inget, kul att vara publik också.
tisdag 27 mars 2012
I går grät jag
Det är inte meningen att detta skulle bli en blogg om sorg utan denna bloggen kom till för att ge er läsare en glimt av mitt nya liv här i Spanien och hur bra jag fått det. Men, ibland händer det något som trots allt får mig att gråta, får mig att minnas och saknaden efter Johanna rivs upp. Nu, märkligt nog, så blev jag väldigt känslosam och det var ett så fint foto på vår kronprinsessa och hennes fina lillprinsessa, Estell som satte igång det.
Fotot är så fint, sådan ömhet och kärlek strålar fram ur fotot, Victoria är så vacker på det och jag kom ihåg den känslan det var att själv få en dotter,
känslan som fyllde mig när Johanna föddes, hur hjärtat svämmade över av ömhet och kärlek, man älskade hela världen!
Man vill kunna ringa henne där i himlen och prata minnen, berätta hur det var när hon var liten, prata om gemensamma saker vi gjorde.
Då, när jag kände mig som mest ledsen kom jag ihåg en episod, Johanna, jag och brodern Thomas och även hennes dåvarande pojkvän Antonio satt i vardagsrummet på Solstrålegatan och jag hade tagit fram två kassar med foton som jag inte hade satt in i album och det var foto efter foto på Johanna när hon var liten och hennes uppväxt, foton på Thomas och Johanna i massor. Johanna tittar, skrattar och visar Antonio och så säger hon, "du måste ha älskat mig mycket". Jag blev så paff, tittade på henne och sa, " jag älskar dig mycket nu med", "jag älskar er båda två" så kramades vi hjärtligt!
Lustigt hur ungdomar tänker, tack och lov att jag fick den stunden med dom så jag kunde försäkra dom om att min kärlek var oförändrad.
Så, även om jag inte kan ringa till himlen fick jag en chance att säga det som var viktigt, det som fanns och finns i mitt hjärta.
Fotot är så fint, sådan ömhet och kärlek strålar fram ur fotot, Victoria är så vacker på det och jag kom ihåg den känslan det var att själv få en dotter,
känslan som fyllde mig när Johanna föddes, hur hjärtat svämmade över av ömhet och kärlek, man älskade hela världen!
Man vill kunna ringa henne där i himlen och prata minnen, berätta hur det var när hon var liten, prata om gemensamma saker vi gjorde.
Då, när jag kände mig som mest ledsen kom jag ihåg en episod, Johanna, jag och brodern Thomas och även hennes dåvarande pojkvän Antonio satt i vardagsrummet på Solstrålegatan och jag hade tagit fram två kassar med foton som jag inte hade satt in i album och det var foto efter foto på Johanna när hon var liten och hennes uppväxt, foton på Thomas och Johanna i massor. Johanna tittar, skrattar och visar Antonio och så säger hon, "du måste ha älskat mig mycket". Jag blev så paff, tittade på henne och sa, " jag älskar dig mycket nu med", "jag älskar er båda två" så kramades vi hjärtligt!
Lustigt hur ungdomar tänker, tack och lov att jag fick den stunden med dom så jag kunde försäkra dom om att min kärlek var oförändrad.
Så, även om jag inte kan ringa till himlen fick jag en chance att säga det som var viktigt, det som fanns och finns i mitt hjärta.
onsdag 21 mars 2012
Att fira nytt år på olika sätt
Nu har det varit vårdagjämning och en ny ljus tid kommit. Härligt!
Det är så speciellt med nytt år. Kineserna har sitt nyår i februari och då firas det mycket här i Spanien också. Det bor många från Kina här. De har fina parader, musik och skådespel. Man rycks med.
Det Persiska och Kurdiska nyåret är vid vårdagjämningen.Logiskt på ett sätt då en ny tid kommer, allt spirar på nytt och ljuset kommer tillbaka.
Norooz, Nowroz, Newroz, det heter lite olika men det firas på samma sätt, man ska hoppa över 7 eldar och genom den handlingen lämna allt gammalt bakom sig, och man ska ringa nära och kära som inte finns i ens närhet och man ska även sluta fred med de man har varit "fiende" med. Fin tanke och tradition.
Vi svenskar och spanjorer gläds över att våren och ljuset har kommit.
Man hoppar faktiskt över eld här också men det är vid midsommar och tanken är likadan, lämna det gamla bakom sig och man går baklänges ned i vattnet för att det ska inbringa tur!
Nytt år, nya förutsättningar, drömmar som ska infrias, ja, jag känner att saven stiger i mig också. Tack och lov att jag kan känna den glädjen, känna solen och värmen och faktiskt uppskatta det!!
Det är så speciellt med nytt år. Kineserna har sitt nyår i februari och då firas det mycket här i Spanien också. Det bor många från Kina här. De har fina parader, musik och skådespel. Man rycks med.
Det Persiska och Kurdiska nyåret är vid vårdagjämningen.Logiskt på ett sätt då en ny tid kommer, allt spirar på nytt och ljuset kommer tillbaka.
Norooz, Nowroz, Newroz, det heter lite olika men det firas på samma sätt, man ska hoppa över 7 eldar och genom den handlingen lämna allt gammalt bakom sig, och man ska ringa nära och kära som inte finns i ens närhet och man ska även sluta fred med de man har varit "fiende" med. Fin tanke och tradition.
Vi svenskar och spanjorer gläds över att våren och ljuset har kommit.
Man hoppar faktiskt över eld här också men det är vid midsommar och tanken är likadan, lämna det gamla bakom sig och man går baklänges ned i vattnet för att det ska inbringa tur!
Nytt år, nya förutsättningar, drömmar som ska infrias, ja, jag känner att saven stiger i mig också. Tack och lov att jag kan känna den glädjen, känna solen och värmen och faktiskt uppskatta det!!
torsdag 15 mars 2012
Att leva är bland det farligaste som finns
Ja, en sak är säker, så fort man föds är det vägen till att dö. Men man vet inte när man ska dö eller hur man ska dö. Alla vill väl leva friska tills man är gammal och nöjd med livet och tycker att "nu räcker det".
Men så kommer det sjukdomar, olyckor, katastrofer i vägen och lurar oss på livet. Ibland kan man själv ha ställt till det med oförsiktighet men oftast, oftast är det ödet som slår till.
Nu har det hänt en fruktansvärd bussolycka Schweitz i en tunnel, jag har sett bilder på chockade anhöriga som har kommit för att identifiera sina barn, små barn endast i 12-årsåldern, så fruktansvärt tragiskt. Och man tänker, varför händer detta?? Varför måste livet vara så farligt??
Vi som mist barn är ju så rädda om de barn vi har kvar, vi vill nästan kväva dom med omsorg och helst låsa dom inne hemma i vår famn så inget, inget händer dom. Men, så klart, vi vill ju inte att dom går miste om att leva, alltså biter vi ihop, önskar dom lycka till i livet och har alltid en liten darr på hjärtat. Kanske vi pratar lite mer, hälsar på lite oftare, bryr oss om lite "för mycket" men det brukar uppskattas ändå. :)
Våra barn är starka, vi får lita på att de klarar livet galant, gör goda val och tar hand om sig och de sina.
Nu går mina tankar till det Belgiska folket som har sorg, och jag tänker också på de barn som omkom på liknande sätt i en tunnel i Norge, Kistabarnen, det var då begreppet -krisomhändertagande-blev kännt för mig, Norge är ett föredömme när det gäller krisbearbetning, Atle Dyregrov blev ett ansikte för krispsykologi och han hade föreläsnigar i Sverige efter branden.
Det var också genom honom jag lärde mig hur viktigt det är att se platsen där våra barn/anhöriga miste livet.
Jag lägger blommor på platsen i mina tankar, tänder ljus och ber att livet ändå inte ska vara förgäves, vi tycker ju om att leva!
Men så kommer det sjukdomar, olyckor, katastrofer i vägen och lurar oss på livet. Ibland kan man själv ha ställt till det med oförsiktighet men oftast, oftast är det ödet som slår till.
Nu har det hänt en fruktansvärd bussolycka Schweitz i en tunnel, jag har sett bilder på chockade anhöriga som har kommit för att identifiera sina barn, små barn endast i 12-årsåldern, så fruktansvärt tragiskt. Och man tänker, varför händer detta?? Varför måste livet vara så farligt??
Vi som mist barn är ju så rädda om de barn vi har kvar, vi vill nästan kväva dom med omsorg och helst låsa dom inne hemma i vår famn så inget, inget händer dom. Men, så klart, vi vill ju inte att dom går miste om att leva, alltså biter vi ihop, önskar dom lycka till i livet och har alltid en liten darr på hjärtat. Kanske vi pratar lite mer, hälsar på lite oftare, bryr oss om lite "för mycket" men det brukar uppskattas ändå. :)
Våra barn är starka, vi får lita på att de klarar livet galant, gör goda val och tar hand om sig och de sina.
Nu går mina tankar till det Belgiska folket som har sorg, och jag tänker också på de barn som omkom på liknande sätt i en tunnel i Norge, Kistabarnen, det var då begreppet -krisomhändertagande-blev kännt för mig, Norge är ett föredömme när det gäller krisbearbetning, Atle Dyregrov blev ett ansikte för krispsykologi och han hade föreläsnigar i Sverige efter branden.
Det var också genom honom jag lärde mig hur viktigt det är att se platsen där våra barn/anhöriga miste livet.
Jag lägger blommor på platsen i mina tankar, tänder ljus och ber att livet ändå inte ska vara förgäves, vi tycker ju om att leva!
fredag 9 mars 2012
En konst är en konst eller ingen konst
Det är lustigt det här med hur man kan ändra en uppfattning man har av något, konst till exempel. Jag tycker om vackra tavlor men har inte tänkt så mycket på det, tavlor som tavlor, bilder som bilder. Naturligtvis vet jag att det finns mycket dyr konst, många kända konstnärer och designers men det har inte sagt mig så mycket får jag väl erkänna. Nu var jag, Nina, Åsa och Åsas bror plus många fler på föreningen i går kväll och då var temat -konst- och värdet på konst. Det var verkligen intressant! Vi fick även veta vad utropspriset på en tavla kunde vara och vad man faktiskt fick för den. Det var skulpturer, möbler, foton och porslin också. Det kändes som om vi deltog i Antikrundan på TV.
Så nu fick jag ändra min uppfattning, konst kan vara intressant, man behöver bara väcka den insikten och det intresset. Jag tänker väl inte börja springa på museér men kan nu bättre förstå de som gör det.
Bukowskis och modern konst. Föredrag av Richard Björkman i AHNs Casita
Så nu fick jag ändra min uppfattning, konst kan vara intressant, man behöver bara väcka den insikten och det intresset. Jag tänker väl inte börja springa på museér men kan nu bättre förstå de som gör det.
Bukowskis och modern konst. Föredrag av Richard Björkman i AHNs Casita
tisdag 6 mars 2012
En doft kan väcka minnen
Det är så märkligt det här med hur minnen kan väckas till liv, hur en doft, en sång, en plats kan göra bara genom att finnas, få minnen att välla fram.Den senaste tiden har det varit många sådana saker som fått mitt minne att vakna, visst finns dom ju redan, slumrande men vips, en blomdoft så känns det i hjärteroten!
Våren har kommit hit nu på allvar, blommor doftar, knoppar på träden, unga flickor som klär sig vårligt, så fint att se men också vemodigt.
På väg till jobbet går jag förbi ett stråk som nu doftar av liljor, en doft jag aldrig kommer glömma då det var den vanligaste blomman vi fick i våra kondoleansbuketter. Så vackra, så fyllig doft och minnen väller fram, svåra men också vackra. Kramar, det minns jag, deltagande, vänskap, starka band.
Musik är också minnesväckande och det har varit mycket musik nu på TV och vänner delar musik på facebook, helt plötsligt kom det känslor jag inte riktigt var beredd på. Nina, min vän, har börjat rida, hon har hittat ett ställe som hyr ut hästar och det är ett gäng som tar långturer, jag har inte varit med än, tror inte jag skulle orka rida så länge men visst är jag sugen på en kortare tur och det väcker naturligtvis också minnen!Härliga minnen, hästar var en stor del av mitt och mina barns liv i många år!
När Johanna och jag var på Tenerife hyrde vi häst med en grupp och det var en upplevelse, jag red lugna gruppen och Johanna red "turbogruppen", vi skrattade åt det för hennes grupp gick inte mycket fortare än vår!! Goa minnen!
Jo, jag ska allt med Nina, om så bara för att få klappa hästarna och ge dom lite morötter!
Våren har kommit hit nu på allvar, blommor doftar, knoppar på träden, unga flickor som klär sig vårligt, så fint att se men också vemodigt.
På väg till jobbet går jag förbi ett stråk som nu doftar av liljor, en doft jag aldrig kommer glömma då det var den vanligaste blomman vi fick i våra kondoleansbuketter. Så vackra, så fyllig doft och minnen väller fram, svåra men också vackra. Kramar, det minns jag, deltagande, vänskap, starka band.
Musik är också minnesväckande och det har varit mycket musik nu på TV och vänner delar musik på facebook, helt plötsligt kom det känslor jag inte riktigt var beredd på. Nina, min vän, har börjat rida, hon har hittat ett ställe som hyr ut hästar och det är ett gäng som tar långturer, jag har inte varit med än, tror inte jag skulle orka rida så länge men visst är jag sugen på en kortare tur och det väcker naturligtvis också minnen!Härliga minnen, hästar var en stor del av mitt och mina barns liv i många år!
När Johanna och jag var på Tenerife hyrde vi häst med en grupp och det var en upplevelse, jag red lugna gruppen och Johanna red "turbogruppen", vi skrattade åt det för hennes grupp gick inte mycket fortare än vår!! Goa minnen!
Jo, jag ska allt med Nina, om så bara för att få klappa hästarna och ge dom lite morötter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)