Som ringar på vattnet

Det var verkligen länge sedan jag skrev här. Det föll sig så för några år sedan att jag träffade en mamma med sin son när jag och en vännina var på julbord . Vi började prata med varandra och det kom fram att dom hade bott ett halvår här i Fuengirola och sonen hade gått på svenska skolan. Nu var det dags för dom att åka hem då mamman inte kunde vara ledig mer. Dom var ledsna över det, sonen ville gå färdigt även nästa termin, vårterminen. Jag fick en sån go känsla när jag pratade med dom så jag erbjöd mig att han kunde få bo hos mig. Vi hade själva i familjen, min bror, hans son hade studerat i ett annat land inkvarterad hos släkt och det hade gått bra och man måste ju prova! Mamman kollade upp vem jag var och hon kände förtroende för mig och sonen ville verkligen prova så vi bestämde att så skulle det bli. Han flyttade in till mig efter julen och nyår var över.

Det var verkligen annorlunda, att ha en tonåring i huset, jag hade glömt hur det var!  Men så spännande, vilka underbara samtal vid middagarna, så kul att få vara med och forma en ung människa och hans tankar om livet.

Det blev så att jag inte bloggade längre, tiden bara försvann.  Men nu har lusten och tiden kommit i kapp. Pojken har flyttat hem för länge sedan, blivit en ung man som jag fått glädjen av att få träffa några gånger då dom besökt Fuengirola.

Nu tänker jag på den stundande 20-årsdagen. Kan inte fatta att det gått 20 år! Känns både nära och långt borta. Jag förberedar mig att åka hem till Göteborg och vara delaktig i minnesceremonierna. Har redan tänkt ut vilka blommor jag vill ha, känner att det ska vara många och fina blommor. Tycker denna buketten är så fin!

Flygbiljetten är köpt för längesedan då jag ville föräkra mig om att jag kommer hem i tid.

Det ska bli både härligt och känslosamt att få träffa de andra anhöriga och få dela dessa dagar med dom.

Monumentet till minne av de omkomna i diskoteksbranden. Bild: Andreas Oscarsson

Bilden på ett drunknat barn

Det var väldigt längesedan jag skrev här och om det ska jag berätta en annan gång.

Nu känner jag mig manad att skriva om den flyktingkatastrof som finns mitt ibland oss.

Först vill jag säga, det finns en kvinna i Kanada som just nu ångrar med hela sitt hjärta att hon lät sig intervjuvas då hennes svägerska och hennes två små syskonbarn drunknat i medelhavet.

Hon ångrar att hon var så öppenhjärtlig, så aningslös över att hennes ord skulle bli så misstolkade, så missbrukade av folk som inte känner som många andra över denna katastrof.  Bara det att intervjuva en  anhörig mitt i den shocken hon var i är etiskt oförsvarbart. "alla"  journalister vet att man inte ska intervjuva människor mitt i en kris för då tänker man inte klart.

Kvinnan pratade om sin bror, att han ville komma till Kanada. Inget konstigt med det, folk på flykt har olika mål och har man en släkting i Kanada så vill man dit. Det som har blivit så fel i  denna diskussionen är om han hade flyktingstatus. Var han i fara? Är man kurd från Syrien är man i fara,
är man kurd från Kobane är man i fara. Arma kurder, först var det Sadam Hussein, nu är det IS,

Även om han hade en tillfällig fristad i Turkiet var han i fara då även Turkiet ser med onda ögon på kurder. Dom gjorde livet surt för familjen.

Systern i Kanada pratade om familjen, hur hon hjälpte dom, hon ville få världen att förstå men i stället blev det helt tvärt om.

Det finns en kvinna i Kanada som ångrar sig bittert nu.


Alan har blivit en symbol för alla barn och vuxna som flyr för sina liv, flyr för att få ett bättre liv.

Låt han få vara den symbolen oavsett om han kom från Turkiet, hade det hyfsat bra men inte tillräckligt bra för annars hade inte fadern tagit en sådan risk och trott/hoppats att dom skulle ta sig fram levande. Det krävs mycket mod att göra en sådan sak.

Vi behöver sådana symboler för att väcka oss.

Ett steg mellan Sverige och Spanien

Det är märkligt detta, hur vi upplever vår vardag som kan vara så olika från timme till timme.

Jag jobbar i ett Svenskt företag, sitter med ett headset på mig och talar med svenska kunder hela dagarna. Supportar deras larm vid fel. jag sitter i mitten av lokalen med fönstret en bit bort så jag ser inte ut om jag inte sträcker på mig.

Det gör att jag skapar en liten "bubbla" runt mig, skärmar av mig och låter kunden komma i fokus och däremellan kunna gå in på bl.,a facebook, läsa Gt och Aftonbladet, (vi får det om det inte är telefonkö) underbar arbetsplats, och jag är så svensk!

Klockan 17,00, kön är borta och jag ska gå hem, eller???

Det är nu, ett steg mellan kontoret och ut, då jag fattar att jag är i Spanien. Värmen slår emot en, fortfarande ljumma vindar fast vi är inne i november och härligt ljus som man fortfarande kan sola sig i. Folk ligger på stranden och barerna är öppna och det känns mer lockande att gå ner på Paseon, ta en afterworköl eller ett glas vin och ta in att man faktiskt bor här.

Tur att jag har goda vänner som också känner som jag, inte ska man väl gå hem än.

Oktober har nu passerat, jag har haft många olika känslor i kroppen då det är en jobbig månad för mig och min familj och det eskalerar och har sin kulmen den 29,de då det är årsdagen för diskotecksbranden. Jag tror alltid att "nu är jag stark" nu kan jag vara här i Spanien och tända ljus för mig själv eller med någon god vän som stöd och hedra Johanna men ack vad
jag bedrar mig, jag längtar alltid till Göteborg vid denna tiden, längtar efter alla vänner jag har fått tack vara den tragiska händelsen, vi har blivit som en familj. Förra året var jag där och jag ska nog planera för att vara där nästa år och jag får förlika mig med att jag missade fackeltåget.

Mitt stora stöd detta året var Åsa, vi åt middag tillsammans ute på en populär restaurang !Viva! heter den, lustigt nog ,det betyder ju "Leva", men det var bra där, vi hade Bengt Sändh som spelade för oss och en och annan vin blev det,  kl 23,42 kom personalen med ljus vi kunde tända och vi hade vår tysta minut, fin stämning var det och jag kände mig inte ensam.

När oktober går över till november släpper den ångesten man känner och livet blir mer normalt igen, jag förundras så över hur vårt psyke är konstruerat.

Nu ska jag njuta av det vackra vädret så länge jag kan då det faktiskt blir lite vinter till slut här också även om det inte kan mäta sig med Sverige!

Stockholm tur och retur

Jag fick en inbjudan av Brandskyddsföreningen att få föreläsa på deras personalkonferens som skulle gå av stapeln  på Lidingö i Stockholm.

Jag kände mig både hedrad och nervös, tänk att jag skulle få föreläsa för personer som har arbetat med bränder, och fortfarande arbetar och har kurser i förebyggande arbete om bränder.

Föreläsningen hade som rubrik, "Att se människan bakom siffrorna"  ett nog så viktigt ämne.

Vi läser i tidningen om olyckor, katastrofer, olika händelser med många inblandade men får inte en hel bild av vad som händer. Vi tänker på offren, anhöriga och förfasas men sedan så bleknar det då vi bara har en halv bild av händelsen. Det är svårt att sätta sig in i de drabbades situation.

På denna konferens ville personalen så gott det var möjligt, sätta sig in i min upplevelse av backabranden.

jag fick två timma på mig, innan jag började så undrade jag om lyssnarna kanske ville ha en bensträckare efter en timma men vi bestämde att känslan får avgöra om det var lämpligt då och det kan jag säga, det var inte lämpligt! Vi var så uppslukade av historien både jag och dom!

Det är så underbart att föreläsa när man har alla med sig, det är en sådan energi i rummet.

Min syster Lotta var med och jag vågade nästan inte titta på henne då jag såg att det även blev känsligt för henne, då blev jag så berörd. Jag hade glömt att hon inte hade varit med på någon hel föreläsning tidigare och fast hon har varit mitt stöd alla dessa år, funnits vid min sida och vet ju "allt" så känns det att få det berättat detaljerat och att få höra mina reaktioner, mina känslor och hur mycket jag uppskattade henne då liksom nu.

Personalen var väldigt tagna efter föreläsningen och tackade mig, jag fick många kramar också, helt underbart!

Den hade haft sitt syfte, dom fick ett ansikte och en människa bakom siffrorna och många goda tankar om hur de kan fortsätta sitt viktiga arbete.

Lotta och jag  fick  chansen att hälsa på vår  bror och delar av hans familj när vi ändå var i Stockholm, vi bodde hos dom och hade jättetrevligt, passade på att grilla en kväll, vi  hade ju trots allt fortfarande semester.

Dessa små män med sina stora egon.

Nu var det ett tag sedan jag skrev då det har varit en del runt mig.

Sommar och besök, det händer en hel del vid denna årstiden och det är så roligt!

Jag har blivit "med bil" också så nu öppnar sig Andalusien och det kommer att bli många utflykter.

Det som fick mig att vilja skriva nu är den tragiska tågolyckan vid Santiago de Compostela, detta vansinne då en lokförare som man säger i Sverige, maskinist säger man här i Spanien, fick storhetsvansinne och var tvungen att visa sin "styrka och duktighet"  genom att köra alldeles för fort och det klarade inte tåget i en kurva och det tycker jag man kan räkna ut med lillfingret!

Jag kom osökt att tänka på kaptenen på den Italienska  båten Costa Concordia, likadant vansinne, likadant behov av att visa sig duktig då han tog båten så nära land, "för att vinka och visa sig" och båten gick på grund, kantrade och flera dog och många skadades.

Hur tänker dom? Hur kan man äventyra andra människors liv på detta sättet?

Så många som dog i tågolyckan bara för att en liten man med stort ego fick en knäpp?

Kryssningsfartyget som så klart kostade massor för rederiet, vilken förlust, och liven de kostade!

Det var en bussolycka i Italien nu också men det är inte klarlagt än om chauffören kört för fort eller om det var bromsarna det var fel på  men vi får väl veta det sen. 39 personer dog i den olyckan.

Så tragiskt, så farliga vi kan bli mot våra medmänniskor bara genom att sluta tänka klokt.

Å andra sidan, så underbara medmänniskor vi kan bli, vi känner sympati, empati och vill göra det vi kan för att hjälpa, om det så är att ge blod, jobba volontärt eller bara vara till hands och trösta vid en olycka, det värmer så gott att få tröstande kramar då vi chockas.


Jag tänker på den kön som bildades för att lämna blod vid tågolyckan, där står folk tålmodigt och vill göra det den kan för att bidra, jag känner oerhörd respekt för dem.

Sjung om studentens lyckliga dar,,,,,

Ja, så är det studenttider då, facebook och tidningar är översållade med foton över glada studenter, även i min närmsta familj har vi haft en student.

Det känns så fint men även så vemodigt.

Där jag bor i Spanien har vi inte så tydliga årstider utan det är  typisk svensk höst och sen underbar sommar med en liten liten tid av vår och då blommar vi upp, uteserveringarna är fulla av folk och vi njuter, och stranden fylls med glada solbadare. Jag har inte badat i havet än, jag har blivit bortskämd med varmt hav så jag väntar lite men det är många som badar nu.

Det finns en svensk skola här så även här finns det studenter och jag gläds med dom men jag har kommit på mig med att det är denna tiden som påverkar mig mest i min saknad över Johanna.

Hon fick aldrig ta studenten,  jag minns att det var en mamma som gick till skolan då hennes son, som också omkom i branden, skulle ha gått ur skolan och hade plakat med hans bild och ville göra den dagen så fin hon kunde, ville dela denna dagen med hans klasskamrater och hedrade sin sons minne på detta sätt. Det var modigt tycker jag. På ett sätt skulle jag ha velat göra detsamma.

Jag fick ha en studentfest för min son, Thomas, och jag var så glad och ville göra den så fin,  han gick ur skolan 2003, och jag hade fixat plakat med hans bild och jag minns att han blev förvånad över att jag hunnit med att ordna det, han såg ju hur jag mådde mellan varven men det var ju självklart för mig.

Nu när jag tänker tillbaka önskar jag att jag hade gjort så mycket mer, önskar att han har ett minne av trevlig student, att vår sorg inte tog bort den goa känslan av att ha klarat skolan.

Jag var så stolt över Thomas, hjärtat svämmade över och jag ville verkligen ge honom det bästa.

Någon klok människa sa att  " jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade då"
väldigt kloka ord som jag lutar mig emot ibland.

Thomas kusin tog studenten i dagarna, jag var tyvärr inte med men Thomas skulle dit "mellan jobb"
då han inte var ledig men kan åka iväg en stund ibland.


 Jag känner att den studentfesten som jag ordnade ändå är ett gott minne för Thomas och att han gläder sig med sin kusin och minns sin egen student
 och den goa känslan det är att vara klar, att nu börjar en ny fas i livet.

Välkända ljud ger en känsla av trygghet

Jag har nyss haft besök av syster och bror, jättehärligt!

Det vi gjorde mest var att besöka den Internationella Ferian som gick av stapeln den första veckan i maj, lyssnade på bra musik, åt så god mat från många olika länder och njöt av vimlet av alla människor. Självklart besökte vi Casitan Peru, casita är små hus där olika länder är representerade med sin musik, sin mat och sin kultur. Brodern och via honom så är vi familj med peruaner, min sons kusiner har även rötter i Peru och det kändes mysigt att gå in i Casitan, ta en Pisco Souer och njuta av fantastisk dansuppvisning.

En annan Casita vi uppskattade var Australien, brorsan åt kängruburgare varje dag och vi lyssnade på härlig rock och/pop.

Vi hann även med några utflykter och en av dom gick till Marbella. Där tog vi en Catamaran över till Puerto Banus och vi njöt av båtturen och sen när vi kom i hamn njöt vi av promenaden vid hamnen, tittade på alla båtarna och ja, en del av dom är riktiga Yachter!

Vi stannade och tog en glass och kaffe, för övrigt den dyraste glass jag ätit men är man i Puerto Banus så kostar det. Jag kände mig så harmonisk, lugn och bara trivdes av ljuden av fåglar, båtar och människors sorl.

Jag kommenterade det till mina syskon, hur jag kände mig och då sa Lasse, brodern, att det är ju inte så konstigt, denna miljö är och har varit vår uppväxt, en så stor del av vårt liv i Göteborg och vår skärgård. Ja, han hade ju rätt, jag hade inte tänkt på det men självklart påminde detta mig om Källö, båten och svensk sommar.

Så välbekanta ljud, dofter, miljö får en verkligen att känna sig trygg, det var precis det jag kände mig just då och naturligtvis bidrog det av att jag hade mina kära med mig.

Att gråta, är det svaghet eller ett naturligt sätt att visa känslor?

Jag har funderat lite på detta med gråt, varför anses det svagt att gråta när man är vuxen? Särskilt en vuxen man?

Jag mötte en mamma i dag på väg till jobbet, hon skulle till skolan med sin  dotter som kunde vara så där 6 år. Dottern grät och modern var irriterad, kanske var de sena på grund av att dottern uppenbarligen inte ville till skolan och kanske hade krånglat hemma. Vi accepterar inte att så "stora" barn gråter.

Jämför det med ett litet barn som precis ska skolas in på förskolan, barnet gråter hjärtskärande och mamman får så ont i hjärtat, har så svårt att lämna barnet, gråten är en signal att något är fel, barnet vill inte skiljas från mamman, eller pappan.

Ett helt naturligt sätt att visa känslor med andra ord. Naturen har gett oss detta verktyg så vi blir omhändertagna, hjälpta, får visad sympati.

Större barn och vuxna, som kanske har så mycket gråt inom sig, får inte släppa ut den, det anses svagt, besvärande, vi har svårt att ta hand om den. Och där tänker jag på vuxna män, de ska vara så starka och omhändertagande men ingen tar hand om dom!

Tänk er om en man i er närhet började gråta, tänk vad vi skulle vrida oss besvärat, inte veta vad vi skulle göra, möjligen, om vi visste att han precis har fått sorg då, kanske vi kan ta honom i vår famn och trösta, i alla fall lite. Det är lättare om det är en kvinna, sympatin och trösten kommer mer naturligt.

Men vi har inte så mycket tålamod, ingen får gråta "i all evighet", det orkar vi inte med.

Nu generaliserar jag, alla är inte sådana men samhället har blivit så avtrubbat av människors känslor och gråt, vi får inte ont i hjärtat och vill göra allt bra för den som gråter, inte så självklart i alla fall.

Jag har människor omkring mig från andra kulturer och det verkar som om dom fortfarande har lite lättare att gråta, även männen fast så klart, männen ska även i dessa kulturer vara "starka".

Så, släpp ut gråten!! Det är så befriande skönt när man har gråtit hejdlöst och känner sig tom, utmattad men lugn och stark igen!

Ny sorg väcker gammal sorg, ny saknad väcker gammal saknad.

Nu har vi kommit till slutet på tömningen och överlåtelsen av vårt barndomshem. Jag har väldigt blandade känslor för detta. Både sorg och lättnad. Sorg för att en del av vårt liv nu försvinner för alltid, och lättnad över att nu äntligen är det färdigt och oåterkalleligt.

Jag sörjer min far och saknar honom, det trodde jag inte jag skulle göra, missförstå mig rätt, han var färdig med livet, han ville bara lämna det och "gå vidare" och vi visste att han var nöjd, men ändå, sorg och saknad kommer. Och det väcker gammal sorg till liv, så mycket som jag har tänkt på mamma och Johanna nu den senaste tiden, så ledsen jag har känt mig många gånger, ibland har jag inte riktigt förstått varför jag var ledsen men insett att det måste ju vara för att man rensar bland minnen, foton, personliga saker som  har betytt något för de som nu är borta.

Jag var i Göteborg över påsken, både för att träffa min familj och även för att rensa det sista och då passade jag på att rensa en gång till bland Johannas saker. Först sparar man på "allt", sen ser man att det är en hel del som kan rensas bort och man sparar på det allra viktigaste. Men det tar på en, man blir väldigt trött, emotionellt trött och det hugger faktiskt i hjärtat. Men, och det är märkligt, det känns även som om jag har träffat Johanna igen! Allt blir så levande, jag är så tacksam över att jag har mina minnen.

Mamma fick Alzheimers, det måste vara en av de värsta sjukdomarna man kan få då man blir berövad sina minnen. Måtte jag slippa den, måtte jag bli som pappa som hade hjärnan helt klar, som kunde berätta de mest fantastiska historier av det  han och mamma varit med om  under deras liv, deras resor och äventyr. Det var som på gammal tid då det inte fanns tv, de äldre berättade och de yngre lyssnade andäktigt. Pappa njöt de gånger då alla vi syskon var samlade och han fick berätta, verkligen härliga tider.

Nu är vi sex syskon kvar, med våra familjer och spridda över landet och europa.

Vår äldsta bror har startat en ny tradition, vi hade den lite innan också för många år sedan, han tar nu över manteln och bjöd oss syskon och de barn som kunde närvara på Brunch på Hotell Liseberg Heden, och det uppskattades verkligen.

En gång om året ska vi i alla fall träffas alla, gå till Heden och äta brunch och umgås, boende fixar vi och brodern vill bjuda oss, en skön tradition att se fram emot.

Ett brev betyder så mycket,,

Får man läsa andras brev?

Nej, det får man inte. I alla fall om personen är i livet och inte har bett dig läsa hans eller hennes brev.

Men om personerna som breven  gäller inte längre finns här ibland oss då menar jag att universum ger sitt godkännande.

Vi syskon håller på att rensa ut vårt barndomshem då både far och mor nu är borta och, tack och lov, var det vår äldsta brors döttrar som  bestämt sa ifrån att vi inte fick slänga någonting innan de hade fått gå igenom alla dokument och gamla brev och foton. Vi slängde väldigt mycket, saker som vi gick igenom och ansåg att det var ok att slänga och flickorna gick igenom brev och foton och härligt nog också gamla dokument och de hittade massor! Massor av brev, dokument som vår nostalgiska mor hade sparat om oss barn, jag till och med fick det bandet som satt runt min fot när jag föddes!

Och jag är 62 år!

Vi är 6 syskon och hon hade sparat alla barnens bvc-kort, födelsedokument, och andra små saker som vi hade ritat eller annat vi gjort i skolan. Jag blev så rörd då jag såg allt detta.

Det som har berört mig mest är brev som mamma och pappa skrev till varandra då han var ute på en världsomsegling med Älvsnabben, tidigare ett minfartyg under andra världkriget men sedan blev ett skolskepp för officerare. Pappa var då sjöofficer och skulle ha hand om teletrafiken ombord Han var ute mellan 1954-1955 och då hade fyra barn kommit till världen,
mamma var alltså 27 år, (hon fick barn tidigt) och ensam hemma med oss! Vilket jobb! Och hon klagade aldrig.

Jag hade ibland under min uppväxt undrat över deras känslor för varandra, det kanske alla barn gör någon gång?

Vi hade ett väldigt kärleksfullt hem och mor och far kramades och pussades ofta men ändå.

Nu har jag fått svar, dessa brev de skrev till varandra är genomsyrade av kärlek och längtan, beskrivande känslor och målande i sin berättelse om sina olika vardagssysslor på var sitt håll. Jag kan förstå att dessa brev var efterlängtade av de båda, de höll dem uppe under denna tuffa tiden.

Jag kan sakna detta, att vi inte skickar brev till varandra längre utan nu är det mail som gäller, oftast i alla fall, tänk så mysigt det är att få öppna ett brev, lukta på det och drömma sig bort en stund i vardagen.

Kärleken hittar sina vägar

Nu har facebook och butiker varit översållade av kärleksbudskap, chokladerbjudande, blommor till kärleken och jag har tänkt en del på detta.

Det började med att jag läste om att Molly och Danny, melodifestivalen ni vet, har funnit varandra. Så härligt tycker jag.

Runt mig i min vardag och i den precisa närheten har jag också kärlekspar som trodde att "livet var slut" då de förlorade sin älskade, sagan tog slut.

Men kärleken hittar nya vägar, kärleken vill vara, vi är gjorda för att älska så det tar överhanden, tack och lov, den frodas och till och med bär frukt av att det blir fler små människor att älska!!

Jag känner mig ödmjuk över detta, att vid förluster kan vi älska igen, och igen, så fantastiskt.

Är vi öppna för förändringar, för att det finns något och någon för oss där ute, välkomna det, var inte rädd, det enda farliga är om vi låser oss och inte vågar öppna våra hjärtan.

Alla Hjärtans Dag har i alla fall något gott med sig, vi blir medvetna om det som är viktigt och det vi har runt oss.

Det är så många jag älskar så ibland känns det som om hjärtat svämmar över, en underbar känsla!!

Men, det händer inte mig,,,,,

Jo, det gör det.  Detta tänkande "det händer inte mig"  kan ställa till med så mycket skada, och det gör det också, hela tiden.

Nu har jag den hemska discoteksbranden i Brasilien i tankarna.
Så lik "Backa branden"
Samma typ av bilder

Lika chockade människor  irrandes utanför lokalen
Sjukvårdare med syrgas som försöker rädda
Anhöriga som nu sitter och väntar på listor med namn

Så fruktansvärt tragiskt, så fruktansvär onödigt. Så många tårar och ilska och sorg som flödar nu.

Jag kommer aldrig att förstå hur man kan avfyra raketer inomhus, hur man ens kan komma på tanken att göra det med vilje. Har det inte visat sig i historien att discotek har brunnit tack vare dessa fyrverkerier?

Har inte ungdomar dött tidigare tack vare denna dumhet?

Ack, att vi inte blir visare med tiden, visare av misstag, visare av skador.

Måtte, måtte detta nu bli förbjudet, måtte, måtte människor fatta att detta kan hända vem som helst, när som helst.

Jag skänker alla drabbade mina tankar, mina sympatier, min värme  och jag vet med smärtsamt minne vad de nu har framför sig.

Nu ska 11,an i himlen in,,,,,

Det finns en sång som heter 34,an, "nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort, nu ska 34,an i himlen in". Jag tänker på den sången nu när vi håller på och tömmer vår barndomshem. Huset har varit i familjens ägo i 52 år!

Ni kan tänka er så mycket det sparats. En familj med 6 barn som alla har lämnat något efter sig då vi lämnade boet. Även en farmor har bott där och det fanns saker kvar efter henne också.

Mycket känslor och nostalgi, många skratt också då vi syskon med barn har rensat, valt saker och fyllt en jättestor kontainer med det vi inte ville ha.

Jag känner mig så glad då vi syskon har kommit närmare varandra, vi har valt utan bråk, utan missunsamhet och vi har pratat minnen, goa minnen, mitt hjärta känns lättare nu då det svåraste är gjort.
Problemet nu är väl var vi ska kunna träffas i framtiden alla, huset är stort och rymde många, jular och påsk har firats så nu får vi tänka på hur vi löser detta.

Om jag fick bestämma skulle jag vilja ha alla här hos mig en eller två ggr per år, tänk om det gick att lösa. Spanien är ett så trevligt land, lätt att komma hit nu med bra flygförbindelser som inte kostar "skjortan". Ja, jag ska jobba på det! *L*L*L*

Jag har en liten stuga också i Sverige, vi kan ha fest där men det där med att sova får vi lösa på annat sätt. Det är så att vi bor lite spridda över Sverige och jag bor på heltid i Fuengirola med undantag för semestrar. Syster yster är generös med plats också, trots liten lägenhet trycker vi in så många det går när vi firar något särskilt!


Ja, finns det hjärterum finns det stjärterum sägs det så vi fixar nog det.

Två små dansande pojkar kunde ena ett helt torg

Det har varit nyår och vi har firat detta också här i Fuengirola. Det har hänt en del i slutet på 2012 så jag har inte skrivit på länge men nu ville jag dela med mig.

Jag var ju hemma i göteborg på min systers födelsedag och då träffade jag pappa, vi pratade om Fuengirola som även han älskade, det var alltid så roligt då vi hade detta gemensamt. Den 4 december gick han plötsligt bort, han blev 88 år och han var färdig med livet sa han många gånger så han var säkert nöjd men vi syskon blev chockade, dödsfall kommer alltid oväntat. Nu blev jag så tacksam att jag så nyss hade träffat honom.

Jag åkte till Sverige igen för en så fantastisk minnesstund, så många kom och ville hedra och dela minnen om vår far, jag var riktigt rörd. Och en sådan blandning av kulturer i vår familj gör möten mer rika.

Tillbaka i Fuengirola kom julafton med kärt besök av svägerska, hennes dotter och barnbarn från Sverige, vi hade en jättehärlig jul och dagarna försvann så fort med fest och mycket shoppande för deras del.

Så nyår, vi blev medbjudna på middag på en restaurang vid hamnen, jag hade annat besök från Sverige, vänner,  de bodde inte hos mig men så klart ville vi fira denna kvällen tillsammans.

God mat, 4-rätters, gott vin och så trevliga människor, vad kan man mer begära!

Vi gick till kyrktorget inför tolvslaget, vi hade 12 vindruvor och champagne med oss, vi skulle ta en druva vid varje nedräkningsslag då det ska bringa tur för framtiden, vi proppade, skrattade och drack champagnen ur flaskan, helt underbart.

Det var en familj där med två så gulliga pojkar, ca 5 år och 7 år och de började dansa! Så otroligt bra var de så folk bildade en ring runt dem för att beskåda denna underhållning. Föräldrarna såg så stolta ut och jag förundrades över att all deras blyghet försvann i takt med den responsen de fick från publiken. Musiken var Mikael Jackson bl,a och det blev både breakdance och disko och lite gagnamstyle och när det sen blev salsamusik gungade nog hela torget!

Ja, det nya året började i god harmoni med fina medmänniskor, jag får ändå tacka livet som ger så mycket, och jag får lägga sorg och saknad i en liten ask och ta fram senare.

Fågelsång i december

Det är en märklig känsla jag får när jag går till jobbet på morgonen. Det var första advent i går och det snöar i sverige.

Här är det kyligt på morgonen men så fort solen går upp kommer värmen. Staden har blivit pyntad inför julen och det är vackra girlanger uppsatta över vägarna. Och på kyrktorget består girlangerna av vindruvsklasar gjorda av  silvertrådar som lyser upp på kvällen, så vackert.

Det är en tradition i Spanien att på nyårsafton vid tolvslaget äter man en druva vid varje klockringning då vindruvor symboliserar bra skörd och ett löfte om ett gott nytt år. Och på kyrktorget är det då fest, champange och druvor, därav druvklasarna just vid denna platsen.

Så i morse när jag gick till jobbet sjöng en fågel, precis så som de återvändande fåglarna i Sverige på våren, så fint och jag blev så rörd, och mitt minne vaknade, tänk vad våren ändå kan vara fin "hemma" i Göteborg. Så konstigt att känna vårkänsla nu i början av december!

Det är kanske så att dessa gulliga fåglar bor här nu och kommer till Sverige och förgyller våren och sommaren där.  I alla fall blev jag nostalgisk.  En del saker betyder mer än andra.

Men nu ska vi först fira jul och jag ska på julbord med jobbet den 8 december. Det brukar alltid bli så trevligt och det ska bli så gott med julmat, svensk julmat, man saknar det ändå.

Att mätta själen

Jag har varit i Sverige i 10 dagar. En anledning var att min älskade syster fyllde 50 år och vi firade henne i dagarna 3. Verkligen roligt att få vara med.

En annan anledning att jag ville vara kvar så många dagar var för att det var årsdagarna för branden som släckte våra barns liv. 14 år sedan Diskoteksbranden. 14 år,  både nyss och en evighet.

Det som är så märkligt är hur saker förändrar sig på några år.
De första årsdagarna kom man till minneslokalen, satt med de övriga anhöriga och vänner till våra barn, satt och mindes, sörjde, i sin egen värld och med varandra. När det var dags för ljuständning och tyst minut var vårt inre i uppror, känslor svallade och många tårar kom.

Nu ser jag en förändring. Vi kommer till backaplan, går först till Minnesstenen och tänder ljus där, går till lokalen och upp för trapporna utan dessa tunga steg som fanns tidigare, vi kan till och med tala med varandra när vi går upp.

Vi går in och hälsar på andra anhöriga, vänner, vi kramas och tittar på korten och de vackra blommorna som många har tagit med sig och lagt där inne, ler ett vemodigt leende och känner ett hugg av saknad men den tar inte överhanden.

Sen går vi en trappa ner, där serveras det kaffe, the, och kakor. Och det är här förändringen märks, vi sitter kvar länge, talar med varandra om livet, hur vi har det nu, vad vi gör, om barnbarn och familjer som växer. Vi har blivit en sammansvetsad familj som delar samma öde, vi saknar varandra och gläds när vi träffas, om än bara en gång om året. Tänk att det kan bli så.

Vid ljuständningen och den tysta minuten är vi allvarliga, känner den fina gemenskapen och att vi tillsammans hedrar våra barn, någon gråter tyst, någon är fortfarande i sitt sörjande men de allra flesta känner bara en stor vördnad,  det är mäktigt med 63 ljus.

Goa syster Lotta var med mig då sonen och svärdottern åkte hem, vi var kvar och tände ljus, sen var det dags att åka hem till henne och då togs vinet fram, lite smått och gott fanns kvar efter hennes fina kalas och vi kände att nu har själen fått näring, vi har laddat den inför det år som kommer.

I krisen är den fattige hjälpsam

Det har väl inte undgått någon att det är kris i Europa, finanskris, och Spanien har det inte så lätt nu, spanjorerna får dra in på mycket och jobb läggs ner, försvinner, man blir arbetslös.

När man flanerar på strandpromenaden märker man inte av någon kris, de barer och restauranger som har öppet har hela tiden gäster. Folket som bor här trotsar krisen, vuxna och ungdomar går ut, man tar lite Tapas och sitt vin eller cocacola och har livliga konversationer om arbetslösheten och priserna som stiger, momsen som har gått upp.

Det som är så skönt med spanjorerna är att de ger inte upp, de har en go inställning att det ska ordna sig. När en bar har fått stänga på grund av krisen är det snart någon annan som öppnar något där.
 Visst, en del blir av med sina hus och lägenheter, väldigt tragiskt, varje dag på nyheterna ser man inslag om beslagtagna hus, då blir man ledsen. Grannarna stöttar och tröstar de som blir utslängda, och allmänheten blir upprörd.

Då växer solidariteten. Den fattige som går med en burk i handen får en slant av den som inte är riktigt lika fattig, mattält kommer upp, folk lämnar bidrag i form av mat, bröd, olja, ris, mjöl och voluntärer jobbar med att dela ut till behövande och det gäller alla som behöver, det frågas inte om du har jobb eller är uteliggare, den som kommer får hjälp. Jag berörs mycket av denna sociala solidaritet.

Det sägs att vi är på rätt väg, låt oss hoppas att dom har rätt.

Feria i Fuengirola

Nu är det fest i stan. Jag önskar att jag kunde förmedla denna festen till er, önskar att ni kunde se det som händer här nu med egna ögon.

Vill ni åka till Spanien på hösten och se kulturen ska ni försöka komma vid denna tiden, Andalusien
visar sig från sin vackraste sida.

Andra veckan i oktober, från den 6-14 vimlar det av hästar, vackra ekipage med vagnar och hästarna är utsmyckade, vackra kvinnor  med flamencoklänningar och  män med hattar med stora brätten, vackra kostymer , kvinnor och flickor har stora blommor i håret, ofta en stor ros, denna fiestan heter Feria del Rosario och man firar Virgen del Rosario med processioner, så pampigt.

Jag blir själv väldigt rörd när jag är ute och ser processionen, man rycks med.

Varje stad har sin feriaplats, ett stort område där man kan festa hela natten. Små hus, casetor, där det äts, dricks och dansas dag som natt denna veckan. Män och kvinnor på sina hästar sitter på sin häst utanför och dricker öl eller vin, hästarna är så otroligt lugna, man häpnar.

Kyrktorget

Feriaplatsen

Virgen Del Rosario

Feriaplatse

Ett fantastiskt skådespel.

Kontrasternas tid är nu

Det är så märkligt här i Spanien, vi har haft det så varmt, nästan farligt varmt till och med, gamla människor kan dö och faktiskt har det hänt att folk dör av värmeslag, vätskebrist, saltbrist. Man förstår inte att det är så farligt, ambulansen fick hämta en man som fick det som vi kallar solsting, han blev yr och kräktes, svimmade, det var en äldre man och jag såg på  hans fru som fick se honom åka iväg i ambulansen och hon fick vara kvar med stöd av vårdare, hon såg så sorgsen ut och var naturligtvis bekymrad och orolig. Jag låg på playan och såg detta, kände hur det snörpte till i hjärtat på mig och mina tankar gick till mina föräldrar som alltid var här nere förr om åren när mamma levde och innan hennes alztheimers.

Så nu, i fredags slog ovädret till, varningar för tromber, orkaner och vansinnigt mycket regn skulle komma, skolorna ringde hem barnen då det var fara för dom, vi visste inte vad vi hade att vänta.

Regnet bara öste ned, himlen öppnade sig och så mycket vatten det kom, floder svämmade över och gator, broar rasade, lervälling flöt in i städerna och drog med sig bilar, de stod och låg  huller om buller krossade, man ville inte veta om det funnits människor i dom. Så många hus förstörda, lervällingen hade tagit sig in i husen också.

10 människor har hittats döda, 5 i Lorcka som dessutom hade drabbats av en jordbävning förra sommaren med 9 omkomna som följd, 3 i Almeria och 2 i Malaga.

Fuengirola klarade sig med blotta förskräckelsen, vi fick "bara" regn.

På lördagen kom solen och värmen tillbaka och på söndagen låg jag på playan igen!

Kontrasternas tid.

Krisberedskap är ett viktigt verktyg

Krisberedskap, krisgrupp, krishantering, debreifing, ja det finns många namn på något så väldigt viktigt som krishjälp.

När jag arbetade som dagbarnvårdare för en del år sedan skulle vi i vårt gruppområde starta en krisgrupp. Vi hade kollegor som tidigare förlorat barn, ett dagbarn som förlorade sin pappa och vi var inte så bra då på att ta hand om den krisen som uppkom.

Företag, skolor, omsorg, alla skulle inrätta en krisplan för att vara beredda då det värsta händer.

Vi samlades i vår grupplokal alla dagmammor och vår chef var med och vi skulle ordna en krisplan.
Det fanns olika kriterier för hur vi skulle gå tillväga, hur vi skapade en ringlista och hur vi skulle bete oss vid olika kriser som kom upp.

Svårt detta med kris, alla reagerar ju olika och  i vårt fall var det  ju olika beroende på om det gällde dagbarn, egna barn, eller anhöriga.

Vi skulle ha flera möten, detta var det första av många var det tänkt.

Min chef sa till mig senare då jag själv drabbades av det värsta man kan tänka sig, hon sa att jag vid TRE  tillfällen hade sagt, "hur klarar man att förlora sitt barn". Hur överlever man?

Hur jag överlevde kan man läsa i boken "Jag kommer sen", där berättar jag min resa.

Vår krisplan som var så färsk fungerade från första stund då min familj drabbades. Ett sådant stöd från kollegor, chefer, skolpersonal var helt fantastisk.  Mina kollegor som berättade att dom stått länge utanför min dörr och samlat mod innan dom ringde på,  men dom kom!

Och dom tyckte inte det var så farligt när de väl var inne och drack kaffe hos mig, det kändes bra sa dom.

Drabbas man som kollega av en ny kris, i ett nytt företag blommar minnen upp, känslor kommer tillbaka och traumat väcks,  en ny krisplan träder i kraft.

Tack och lov för krisgrupper, de kan verkligen vara till tröst och stöd för de som drabbas.